Mördande foto

Kapitel 54

Marina skrek när spetsen på skalpellen nuddade skinnet på magen. Hon släppte loss all rädsla hon hade burit inom sig sedan mannen kidnappat henne. Hon skrek och skrek och skrek.

Hon var så uppslukad av rädsla att hon inte märkte att den vassa skalpellen inte längre rörde vid henne. Inom sig kände Marina hur hon skars upp ända in till tarmarna. Skriket upphörde inte förrän hon fick ett hårt slag över ansiktet.

"Sluta! Du väcker de döda med ditt skrik. Här finns ingen mer än jag som kan höra dig skrika, du kan lika gärna spara krafterna. Du kommer att behöva dem. När jag börjar skära i dig kommer kroppen i chocktillstånd, då gäller det att du är stark annars dör du, och det vill vi ju inte, eller hur?" sa kidnapparen.

"Du säger att du är min pappa", snyftade Marina fram. "Hur kan du göra så här mot mig om jag är din dotter?"

Hon ville bli tröstad, inte slagen och knivskuren. Om mannen var hennes far, varför hjälpte han inte henne istället för att hota. Hon ville aldrig mer se honom. Om det nu var så att han ville träffa henne oftare, skulle hon inte ställa upp på det. Hur kunde han tro det efter allt han hade utsatt henne för?

"Du behöver bara ge mig din adress, så är allt över. Svårare än så är det inte", sa kidnapparen, släppte henne med blicken och började rensa naglarna med spetsen på skalpellen.

Marina grät. Hellre dog hon än lämnade ut sin mamma till den här mannen. Han kunde inte vara hennes pappa, absolut inte. Ändå visste hon inom sig att han var det. Men han var en man utan hjärta och känslor, han skulle säkert göra precis det han hotade med, men han skulle även göra samma sak med hennes mamma, det var Marina övertygad om.

"Lilla hjärtegrynet, jag vet vad du tänker. Det har jag alltid gjort. Jag har inte en tanke på att göra din mamma illa. Jag vill bara prata med henne. Hon har något som jag vill ha, även om det förmodligen inte är så mycket kvar av pengarna. Ni skulle aldrig ha kunnat hålla er undan mig under alla år om det inte hade varit för pengarna. Mina pengar!"

Mannens vänliga tonfall övergick till raseri när han avslutade meningen.

Marina skakade. Hon bet sig i läppen. Hon ville att smärtan skulle få hennes tankar att skärpa sig. Hon måste ta sig därifrån. Mannen var en galning. Inom henne grät hon, för orden "lilla hjärtegrynet" väckte minnen till liv. Hon hade suttit i den här mannens knä som liten. I en gungstol, framför en brasa. Han hade läst en sagobok för henne, medan det långsamma gungandet förde henne in i drömmarnas land.

Hon önskade att minnet inte hade dykt upp. Nu kändes det ännu värre. Kidnapparen var verkligen hennes pappa. En person hon skulle få skydd av, någon som skulle göra allt för att hon hade det bra. Inte någon som hotade att skära henne i bitar.

"Nu frågar jag dig en sista gång: Vad har du för adress?"

Marina knep ihop läpparna till ett smalt streck och skakade på huvudet. Hon tänkte inte säga ett enda ord till.

Kidnapparen förde skalpellen mot Marinas mage. Hon blundade och väntade på smärtan.

Den 7 maj hade jag boksläpp av Mördande foto och Staden på andra sidan Fjäderpennan. Det var på Landsbygdsdagen i Eringsboda. Det kom många och köpte böcker, några av dem var långväga och kom ända från Göteborg, de hade längtat efter Mördande foto. Det kanske du också gör.

Den 15 maj kan du köpa boken i butik eller hos nätbutikerna. Beställ boken nu, så har du den i din hand den 15 maj och kan läsa vidare. Du hittar den bland annat hos Adlibris http://www.adlibris.com/se/bok/mordande-foto-9789186485573

Boken är SÅ FIN!!!

Kramisar Kim