Mördande foto

Kapitel 10

Aziza gick alltid in på facebook direkt hon kom hem från skolan. Hon hade nästan gett upp hoppet om att någonsin få höra från Marina igen, ändå kunde hon inte låta bli att varje dag gå in på hennes logg och se om hon hade skrivit något.

Hon hade stjärnmärkt henne och prenumererade på hennes inlägg, hon hade gjort allt för att inte missa när Marina lade upp en ny statusuppdatering, men ingenting hände.

"Maten är strax klar!" ropade mamma när Aziza den här dagen hem från skolan.

"Kommer strax, jag ska bara undersöka en sak först", sa Aziza och skyndade uppför trapporna, efter att ha sparkat av sig joggingskorna i hallen.

Hon visste att hon skulle få skäll, eftersom hon inte ställde dem prydligt i skostället, men hon var ivrig att starta datorn. Mobilen var urladdad och hade varit hela dagen, så hon hade inte kunnat gå in på facebook under skoltid. Något hon annars gjorde minst en gång i timman sedan Marina försvann.

Aziza drog igen dörren efter sig, slängde den tunga väskan på sängen och skyndade fram till datorn. Om hon hade fått bestämma hade datorn alltid stått på, men föräldrarna tyckte att alla tekniska apparater som inte användes skulle vara avstängda och sladden urdragen, både för att spara ström och för att undvika att dem skadades vid blixtnedslag. Som om de någonsin hade haft ett blixtnedslag här. Suck!

Självklart var uppstarten segare än normalt idag och innan datorn hade vaknat till liv hade Azizas mamma ropat två gånger att maten var klar. Aziza gav upp och skyndade iväg för att äta. I ögonvrån såg hon hur facebook dök upp på skärmen.

Aziza slevade i sig maten det snabbaste hon kunde. Idag hade hon en känsla av att det skulle hända, idag skulle Marina ha skrivit på nätet, idag skulle hon få svar på var hon fanns. Idag... Men så hade hon känt varenda dag sedan Marina försvunnit. Ändå var känslan starkare än normalt.

"Ät lugnt!" sa Azizas mamma. "Du som är så stor ska föregå med gott exempel för dina bröder."

Aziza nickade och log mellan tuggorna. De små monstren gör ändå som de vill, tänkte hon.

"Tack för maten!"

Hon reste sig långsamt från stolen, trots att hon ville hoppa upp och springa upp till sitt rum. Hon gick fram till diskmaskinen för att sätta ned tallriken och besticken.

"Det är ren disk, du får plocka ur diskmaskinen", sa Azizas mamma.

NEJ, inte idag, ville Aziza skrika, men hon gjorde inte det. Hon tvingade sig att le och säga "Självklart!" För hon skulle ju föregå med gott exempel, kanske att pojkarna någon gång också skulle plocka ur diskmaskinen.

Aziza gnisslade tänder när hon började ställa in den rena disken i skåpen.

"Kan du ställa ned all disk..."

Aziza låtsades att hon inte hörde mammans fråga, utan rusade snabbt ut ur köket, uppför trapporna och stängde igen dörren till sitt rum. För säkerhets skull låste hon dörren. Något kunde väl bröderna göra. Hon var inte deras slav.

Ivrigt skyndade hon fram till datorn och slog sig ned på den hårda trästolen. En dag ska jag lägga en kudde på den, tänkte Aziza, men inte idag.

Hon tvingade sig att gå igenom sina egna meddelanden på facebook, lägga in en statusuppdatering om hur jobbigt det var med småbröder, att hon var slav i hemmet och att de inte gjorde någonting.

Hela hennes inre skrek åt henne att gå in på Marinas logg och se om hon hade varit där. Men så länge hon inte öppnade Marinas konto fanns hoppet kvar. Hon skulle göra som vanligt, godkänna alla nya vänförfrågningar till Marina, skriva en kommentar till Marina och fråga var hon fanns, sedan skulle hon besviken stänga ned facebook och börja med läxorna.

Till slut var det dags att gå in på Marinas logg för att skriva "Var är du?"

Aziza stelnade till av förvåning när hon såg att någon annan hade skrivit på Marinas logg, eller i och för sig var det inget ovanligt, men den som hade skrivit den här gången var faktiskt Marina.

Var inte orolig. Inget är ditt fel. Jag är i Malmö. Hör av mig. Marina, stod det som svar på en av hennes frågor.

Aziza flög upp från stolen och började hoppa och skutta av glädje. Äntligen, äntligen hade de fått kontakt med varandra.

Hon skyndade tillbaka till stolen, slog sig ned vid tangenterna och började skriva.

Härligt att höra ifrån dig, hoppas att det inte är mitt fel att du försvann. Var rädd om dig. Marina, du kan skicka direkta meddelanden till mig, du behöver inte skriva här på loggen. Vet du hur man gör?

Mitt i glädjen blev Aziza plötsligt medveten om att det här var ett öppet konto, vem som helst kunde läsa det Marina skrev. Hon skyndade sig att gå in och ändra sekretessinställningen så att bara vänner kunde se vad som skrevs i loggen.

Händerna skälvde till av rädsla över att någon hade läst det Marina skrivit, någon som inte borde se det.

En tanke slog Aziza, levde Marina och hennes mamma under skyddad identitet? Eller fanns det inte något som hette så, var det bara på film det hände? Hade hon saboterat allt genom att öppna upp facebookkonto och lägga upp flera andra konton på nätet för Marina. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte gärna radera kontona, de var hennes enda chans att hålla kontakt med Marina. Men tänk om även någon annan läste vad de skrev, någon som absolut inte borde veta var Marina befann sig.

Aziza loggade in som Marina och tog bort Marinas ord på hennes statusrad. Marina skulle säkert undra varför hon hade gjort så och hur hon kunde gå in och ändra på hennes facebooksida. Kanske hon skulle bli arg. Det struntade Aziza i, för nu kunde hon med gott samvete sätta sig för att läsa läxor, för det kändes som om hon just hade raderat ett hot mot Marina.