Mördande foto

Kapitel 46

Marina hörde däcken skrika till när mannen ställde sig på bromsen. Hon undrade vad som hände där utanför. Hon ville banka och skrika. Kanske var det rätt tillfälle att göra det nu? När mannen satt bakom ratten, stoppad av någon som tänkte prata med honom, eller hade de hejdat honom för att de visste att hon fanns i bagaget? Hoppet steg inom Marina.

Då hörde Marina en röst hon kände igen.

"Hoppas innerligt att hon inte är i den där lägenheten, för då är hon död nu."

Det var Aziza!

I nästa stund kände hon igen rösten som svarade, det var Martin som hon hade träffat på biblioteket. Hans röst skulle hon känna igen var som helst, den hade etsat sig fast i hennes inre.

Bara tanken att ha dem så nära, att de letade efter henne, att de hade tagit sig ända hit, det var överväldigande. Samtidigt gav rösterna Martina det mod hon hade saknat ända sedan hon blev instängd i det trånga bagageutrymmet.

Hon sparkade på sidan av bilen och bankade på bagageluckan, samtidigt som hon skrek det högsta hon kunde.

"AZIZA! MARTIN! JAG ÄR HÄR! RÄDDA MIG! HÄR ÄR JAG!"

Erik Eriksson hörde hur Marina plötsligt började skrika för fullt från bagaget, samtidigt som hon hamrade och bankade.

Edith Persson såg på honom, sedan mot baksidan av bilen. Hennes ansiktsuttryck förändrades. Först såg hon villrådig, oförstående ut, sedan lyste skräcken ur ögonen.

Han hängde sig på tutan och blängde på henne. Först trodde han att hon skulle vägra flytta på sig, för hon satte båda händerna på motorhuven och lutade sig mot bilen. Han varvade upp motorn. Då grep Ulf Tallsjö tag i den gamla damen och lyfte raskt undan henne. Nu låg vägen fri. Han stampade på gasen och bilen sköt iväg ut mot stora vägen.

Martin grep så hårt tag i Azizas arm att hon skrek till.

"AJ! Vad gör du?"

"Hör du inte?"

Han fattade tag om hennes axlar och med en svepande rörelse hade han vänt henne om, så att hon stirrade på en bil, en gammal dam, en ung man som fattade tag i kvinnan och en man som ilsket tutade i bilhornet.

Aziza skrek när hon kände igen mannen.

"DET ÄR HAN! DET ÄR KIDNAPPAREN!"

Många av dem som stått och tittat upp mot lågorna vände sig om. Hon hörde klicket från en kamera, klackar som smällde hårt i stenläggningen på väg mot henne.

I nästa stund hade den unge mannen lyft undan den gamla kvinnan, kidnapparen stampade gasen i botten och flög iväg, ut på stora vägen.

Aziza började springa efter. Hon mumlade:

"HMZ 892, HMZ 892, HMZ 892."

Innan hon kom fram till stora vägen var bilen försvunnen. Men hon hade iallafall bilnumret.

Aziza hörde någon harkla sig bakom henne och snurrade runt. Hon förväntade sig att det var Martin som stod där, men det var någon annan. Hon skymtade Martin där han stod och pratade med den gamla damen och den unge mannen. Det var istället en polis som stod framför henne.

"Du skrek något om kidnappare. Kan du förklara lite mer", sa han och såg så lugn ut att hon ville smälla till honom för att få honom att vakna upp och förstå allvaret i det hela.

"Min bästa kompis blev kidnappad i förmiddags och jag och Martin har jagat efter henne. Vi trodde att hon var i lägenheten som brann, men hon är instängd i bagageutrymmet på bilen med registreringsnummer HMZ 882, eller var det 892?"

Aziza bet sig i läppen. Hon hade memorerat siffran, men så fort hon hade fått syn på polisen hade något hänt. Det hade liksom klickat till i henne, hon hade slappnat av, tacksam över att kunna lämna ansvaret till någon annan. Glad över att Marina snart skulle vara i säkerhet.

"Vi har fått larm från en kvinna, vars dotter blev kidnappad i förmiddags. Vad heter din bästa vän?"

"Marina! Men sluta fråga och se till att efterlysa bilen!"

"Marina. Okej, då är det samma flicka. Följ med mig till bilen så ska jag larma centralen och efterlysa bilen. Vi ska nog få tag på henne!"

Martin kom springande emot dem. Hans kinder glödde och ögonen glittrade. Han såg förvånansvärt glad ut.

Aziza sprang honom till mötes. Hon hörde polisens snabba steg bakom sig.

"Den gamla damen och den unge mannen bor grannar med kidnapparen. Den gamla damen berättar att han har legat på sjukhus. Hon följde med honom dit och när han var medvetslös, eller om han sov, hon kunde inte säga vilket, men iallafall, så berättade hon att han hade mumlat någon om en stuga i Hörbytrakten, hans stuga i Fulltoftaskogen, det fina vita huset som han längtade till. Den gamla damen är övertygad om att det är dit han är på väg. Hon är alldeles sjuk av oro över Marina, som hon kallar 'den stackars flickan'. Om hon hade vetat att hon bott bredvid en kidnappare hade hon låtit honom dö, precis så sa hon."

Aziza slängde sig om halsen och kysste Martin på kinden.

"Du är en riktig detektiv. Jag hade inte en tanke på att fråga om de kände honom och nu, nu är jag övertygad om att bilnumret var HMZ 892", sa Aziza och vände sig mot polisen, som stod med komradio i handen och berättade, allteftersom han hörde vad den gamla damen hade sagt.

Polisen upprepade bilnumret ännu en gång. Han nickade bekräftande åt det någon person i andra änden av radion hade sagt. Han vinkade åt sin kollega, som startade polisbilen och rullade fram till dem.

"Stanna här! Någon annan kommer och tar upp ert vittnesmål. Vi ger oss av efter bilen."

"Jag vill följa med", sa Martin och i exakt samma ögonblick sa Aziza samma sak.

"Jag vill följa med!"

"Uteslutet!" sa polismannen, hoppade in i bilen och smällde igen dörren.

I samma stund drog sirenerna igång och blåljuset började snurra när bilen for iväg minst lika snabbt som kidnapparen hade lämnat platsen.

Aziza stampade ilsket i marken. Tårarna steg i ögonen. Hon var rädd och arg på samma gång. Hon hade varit så nära att befria Marina, nu kanske de aldrig skulle hitta henne.

"Ursäkta!"

Hon strök tårarna ur ögonen och såg på den unge mannen som tilltalat dem.

"Mitt namn är Ulf Tallsjö. Jag har bott granne med Erik Eriksson, han som har tagit er vän. Kanske jag kan vara till någon hjälp?"

"Vi ska till Fulltofta utanför Hörby, kan du köra oss dit?" sa Martin och sken upp.

"Har ingen bil", sa Ulf Tallsjö. "Men jag har en kompis som har."

Han tog upp mobilen och mumlade hastigt några ord som de andra inte uppfattade.

"Han är här vilken minut som helst", sa Ulf Tallsjö.

I nästa sekund svängde en välkänd taxibil in på parkeringen 912 SOS.

Aziza kunde inte låta bli att skratta när hon kände igen den turbanklädda indiern. Han hade en osannolik förmåga att alltid dyka upp när de behövde honom.

Berättelsen kommer allt närmare upplösningen. Tycker du om spänningen och upplägget av den?

Bilden idag föreställer min bok Faraos förbannelse, som du kan läsa mer om här http://kimselius.se/hem/bockerna/farao.html Det är en bok som betyder mycket för mig. Jag fick stipendium för att resa på researchresa och boken är omtryckt många, många gånger. Här kan du se foton och läsa mer om researchresan http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/01/egypten-en-oforglomlig-resa.html

Nu ska jag fortsätta skriva.

Kramisar Kim