Mördande foto

Kapitel 52

"Marina! Jag vill dig egentligen inget illa. Jag är din pappa. Känner du verkligen inte igen mig?" sa Erik Eriksson och såg på sin dotter.

Marina stirrade på honom utan att säga något.

"Allt jag vill ha av dig är din mammas adress. Jag vill veta var hon finns, jag vill prata med henne. Hon har hållit dig borta från mig sedan du var fyra år. Hon bara tog dig med sig en dag och försvann. Har hon berättat varför?"

Marina skakade på huvudet.

Med lugnt tonfall började Erik förklara sin version av allt som hade hänt sedan han senast hade sett dottern.

"Jag är ingen kidnappare och ond människa. Jag är en tjuv. En snäll sådan", skyndade han sig att tillägga när han såg Marinas blick mörkna.

Han tyckte det var svårt att se dottern i ögonen när han berättade, därför gick han och satte sig i fåtöljen och fortsatte berättelsen.

"Jag gjorde en stöt tillsammans med några andra grabbar. Vi kom över en gigantisk summa pengar. Mer pengar än du någonsin kommer att se i hela ditt liv. Det var så mycket pengar att vi skulle ha kunnat levt på dem resten av våra liv och ändå få pengar över. Då stal din mamma större delen av mina pengar och stack med dig. Hon kommer säkert att säga att det var för att jag misshandlade henne och att hon var rädd för att jag skulle misshandla dig, men jag skulle aldrig kunna göra dig illa, det förstår du väl?"

Erik Eriksson var glad att han inte såg dottern i ögonen längre, för hon kanske skulle kunna läsa lögnen i hans blick.

"Din mamma var den vackraste kvinnan på jorden och jag älskade henne mycket. Varför skulle jag vilja skada henne? Du var den mest perfekta lilla flicka alltsedan du såg dagens ljus. Dina ögon sken som stjärnor när du såg på mig första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet, ja det är sådant de säger på film, men du förstår säkert vad jag menar. Vi var en lycklig familj, vi hade det bra. Efter stöten, som gjorde oss oberoende av pengar, skulle vi få det ännu bättre. Då stal din mor pengarna och försvann. Hela min värld rämnade, allt försvann i ett enda ögonblick. Du, min fru, mina pengar. Vad hade jag att leva för efter det? I alla år har jag letat efter dig. Eftersom Linda försvann, visste jag att hon inte längre älskade mig, att hon kanske hade en älskare, att det var han som hade lurat henne att stjäla pengarna och sticka ifrån mig, men dig kunde jag inte leva utan. Det visste hon, det är därför hon har hållit dig gömd under alla år. Allt jag nu vill är att du ska ge mig din mammas adress, så jag kan kontakta henne och vi kan komma överens om delad vårdnad. Jag vill träffa dig ofta, jag vill lära känna dig, jag vill vara din pappa igen. Vill du vara min dotter?"

Marina visste inte vad hon skulle tro. Hon kunde inte se mannen eftersom han hade satt sig bakom henne. Hon var tacksam för det, för hon hade aldrig kunnat dölja sina känslor. Just nu löpte de amok inom henne.

Kunde mannen verkligen vara hennes pappa? Hon hade redan första gången hon hört hans röst tyckt att det var något bekant över den. Men att hennes mamma skulle vara en tjuv som stulit pengar från sin man, det hade hon svårt att förstå, även om hon lätt kunde föreställa sig den här mannen som en tjuv. Han var ju en kidnappare, han hade rövat bort henne.

Han lät så vänlig och mild på rösten, så egentligen borde hon lämna över adressen till honom. Men det var inte lätt att glömma att hon låg fastspänd på en metallbrits. Verktygen hon hade sett såg ut att vara tänkta att användas till tortyr.

Varför skulle en snäll man ha något sådant hemma? Varför skulle en snäll man kidnappa någon, som dessutom enligt honom själv var hans dotter? Han hade bara kunnat komma fram till henne på Centralstationen i Malmö och berättat att han var hennes far. Han hade inte behövt använda hot och skjutvapen. Om det inte var så att han planerade något ondsint.

Nej, hon tänkte inte lämna ifrån sig adressen. Om hon var hans dotter skulle han aldrig skada henne, eller? Däremot var Marina rädd för att han mycket väl skulle vilja hämnas på hennes mamma. Hon älskade sin mamma, hon ville inte att något ont skulle hända henne. Vem hade hon då?

"Nej! Du får inte vår adress! Släpp loss mig så pratar jag med mamma, sedan kontaktar jag dig och berättar vad hon har sagt. Så får det bli", sa Marina och försökte låta mer bestämd hon vad hon kände sig.

"Jaha! Du ger mig inget val", sa kidnapparen.

Hon hörde gnällandet från stolen när mannen reste sig ur den. Golvtiljorna knarrade när han gick över dem, mot verktygslådan.

Hon lyfte på huvudet och såg honom rota runt för att välja instrument.

Till slut stod han där med en skalpell i handen.

Marina bet sig i läppen. Hon ville blunda för att slippa se mannen komma emot henne med den i handen. Men hon ville inte visa sig rädd. Hon släppte greppet om läppen och bet sig i kinden istället. Hon tänkte inte skrika, hur mycket han än skar i henne.

Han stod vid sidan om henne, i en solstråle som fick skalpellen att glimma till. Marina kunde inte undvika skälvningen som gick igenom henne.

"Du ångrar dig inte?" sa han.

Hon skakade på huvudet. Hon litade inte på rösten.

Med ett raskt snitt skar han upp den tunna tröjan.

Marina svalde. Hjärtat bultade så fort och hårt att det kändes som om det skulle flyga ut ur kroppen med nästa slag.

Mannen lyfte skalpellen och förde den mot hennes nakna hud.

Olidligt spännande, eller hur? Nästa vecka kommer boken, Mördande foto, förhoppningsvis från tryckeriet och levereras ut till butikerna och nätbokhandlarna. Du kan redan nu beställa den på nätet. Till exempel hos Adlibris https://www.adlibris.com/se/bok/mordande-foto-9789186485573

Jag har varit iväg till Uddevalla och Göteborg förra veckan, föreläst och hållit skrivarkurser.

Tycker du om att skriva kan du kika in på mina skrivarkurser, sommarkurser  http://kimselius.se/hem/forfattartips/Skrivarkurs%20med%20Kim.html och distanskurser som du gör på nätet i den takt du själv vill http://kimselius.se/hem/forfattartips/skrivarkurs%20distanskursen%20hitta%20gl%C3%A4dje%20i%20skrivandet.html

Bilden idag är från föreläsningsresan i Uddevalla. Här är jag på väg upp mot fornborgen Tureborg. Du kan läsa blogginlägget om resan här http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2016/04/forelasning-i-uddevalla-och-fornborgen.html

Ha det så bra! Jag skriver på.

Kramisar Kim