Mördande foto

Kapitel 26

Martin stod kvar vid centralstationen och såg ambulansen köra bort. Han kände sig villrådig. Det blev ingen lång stund över för egna tankar, för strax var polisen där och ville ha en förklaring till allt som hade hänt.

De hade förhört en gammal man, som tydligen också hade sett alltihop, för efter mannens redogörelse hade den ena polismannen tagit hand om personbilens förare, lett bort honom till polisbilen och satt mannen i baksätet.

Nu var det hans tur att bli manglad av polisen. Martin försökte så klart och tydligt redogöra för vad som hade hänt. Polisen såg skeptiskt på honom när han berättade att Marina hade blivit kidnappad. Martin kunde inte undgå att se den svaga skakningen på polisens huvud, som om han tänkte "dagens ungdomar, för mycket deckare och våldsfilmer". Han hade säkert tänkt så själv. För vem blev kidnappad i Sverige. Men han hade med egna ögon sett vad som hade hänt. Nu ville han att polisen skulle leta reda på Marina, istället för att stå här och förhöra honom.

"Okej! Jag ska höra mig för inne på centralstationen om någon annan har sett något av det du påstår dig ha sett!" sa polisen, nickade, vände och gick därifrån.

Martin bara stirrade efter den unge polisen, som gick med tummarna nedkörda i bältet, bredbent och bredaxlad plöjde han sig väg genom människorna. Han såg ut som Rambo, som om han ägde världen. Han skulle inte bry sig ett dugg om Marina, han ville bara spela polis.

Martin skakade på huvudet, suckade och slog irriterat undan en fluga som envisades med att surra runt huvudet på honom.

Den här dagen hade allt gått fel. Han hade planerat en överraskning och nog hade han blivit överraskad, så även Aziza och Marina.

Han hade inte en aning om vad han skulle göra nu. Ta sig till sjukhuset för att se hur det stod till med Marinas mamma och få prata mer med Aziza. Eller skulle han helt enkelt strunta i alltihop och åka hem.

Det sista slog han undan genast. Hur skulle han kunna åka hem och låtsas som om allt var precis som vanligt när Marina kanske svävade mellan liv och död i detta ögonblick. Han strök undan svettdropparna i pannan och såg sig fundersamt om. Skulle han ta en taxi till sjukhuset, eller skulle han helt enkelt bara dröja kvar här?

Hans intuition sa honom att han skulle stanna, precis som han hade följt sitt infall i att åka hit idag. Allt har en mening! Hans mamma trodde på ödet och att allt var förutbestämt, det var bara att följa med när händelserna tog fart sa hon alltid.

Han hade alltid tvivlat på det och i största möjligaste mån försökt leva sitt eget liv och gå emot ödet så ofta han kunde. Det var just därför han var här idag. Enligt hans mamma skulle han träffa en flicka på snabbköpet, hon skulle vara ljushårig, ha hästsvans, vara blåögd och skratta ofta.

Bara tanken på någon sådan fick Martin att rysa. Hans mamma gick ofta till spådamer för att få veta vad som skulle hända i framtiden. Det här var hans liv, men det brydde hon sig inte om, utan tog reda på allt om honom också när hon ändå var där. Hon skulle bara veta hur hon föste honom i totalt motsatt riktning varje gång.

Okej, om jag nu styr över mitt eget öde, då är det dags att jag fattar ett beslut nu, tänkte Martin. Ändå kunde han för sitt liv inte förmå sig att gå därifrån. Det var som om hans fötter hade vuxit fast i asfalten.

Han såg hur bilen som kört på Marinas mamma forslades bort av en färgglad bärningsbil. Polisbilen körde iväg med föraren och ingen kom och frågade ut honom efter fler detaljer. De hade inte ens tagit hans mobilnummer och namn. Det var som om de trodde han bara fantiserade.

Gör något! Stå inte bara här!

Martin försökte vända sig bort från vägen utanför centralstationen. Han visste inte vart han ville gå, men han kunde inte stå kvar där som ett fån och bara stirra framför sig. Alla människor som nyfiket hade stått och tittat på olyckan hade för länge sedan gått sin väg. Det var bara han kvar. Klockan tickade iväg och Marina kom allt längre bort från honom. Hon kanske redan var död, eller såld utomlands, eller... död...

Martin kände hur det tjocknade till i strupen vid tanken på allt som kunde ha hänt Marina. Han hade inte känt henne så värst länge, ändå hade hon fastnat på hans näthinna och i hans hjärta. Det var något alldeles speciellt med den tjejen. Han ville veta mer om henne, han ville... Han ville så mycket, han ville absolut att hon skulle leva och må bra.

Han drog häftigt efter andan när han såg vad som närmade sig. En nummerskylt med ett välbekant nummer. 912 SOS. Taxin som förde bort Marina.

Martin klev rakt ut i körbanan framför taxin och lyfte handen. Det tjöt om bromsarna när föraren försökte undvika att köra på honom.