Mördande foto

Kapitel 5

"Då var det klart!" sa Aziza, när jag steg in genom dörren till hennes rum.

Som vanligt var det rörigt. Kläder låg slängde överallt, flera nummer av Veckorevyn och några nummer av kändisblaskor där förstasidorna visade på hur misslyckade kändisarnas plastikoperationer hade blivit. Att hon bara orkade läsa sådant.

Jag föste ned kläderna som låg på sängen och såg att det var de Aziza hade haft i skolan dagen innan. Jag satte mig längst ut på kanten. Mamma var på utvecklingssamtal med Birgitta. Som vanligt hade mamma varit jättenervös, grinig och irriterad innan hon gick iväg. Det var skönt att komma hemifrån och tänka på något annat än vad mamma skulle ha att säga när hon kom hem.

"Är du inte nyfiken?" sa Aziza och såg på mot mig när hon lyfte blicken från datorn.

Aziza satt uppkrupen mot väggen, med kuddar bakom ryggen, knäna uppdragna och den bärbara datorn lutad mot dem.

"Nyfiken på vad?" sa jag och drog upp benen under mig, medan jag lutade mig tillbaka mot väggen.

Jag hade ont i magen. Av någon anledning hade jag haft ont i magen alltsedan jag sett min bild på författarens blogg. SLUTA! sa jag till mig själv varje gång jag tänkte på hur arg mamma skulle bli om hon fick reda på det. För mamma skulle aldrig få reda på det, vem skulle kunna berätta om det för henne? Jag skulle då aldrig göra det.

"Titta här vad jag har gjort åt dig!" sa Aziza och vred datorn mot mig, samtidigt som hon hasade sig närmare så att hon satt lutad mot mig.

Jag stirrade på skärmen. Jag kände igen fotot från författarens blogg. Det fanns på två ställen på skärmen. Som en liten ruta och som en större bild, där bitar av fotot inte fanns med. Jag såg mitt namn: Marina Pettersson och jag såg ett blått f. Jag förstod ingenting.

"Ska du inte tacka mig?" sa Aziza och knuffade till mig.

"Varför då, vad har du gjort?"

"Men ser du inte? Jag har lagt upp en Facebookprofil på dig. Jag tog fotot från författarens hemsida. ALLA har ju redan sett det. Jag har lagt en öppen profil på dig så att alla kan hitta dig och bli vän med dig. Du anar inte hur mycket lättare livet kommer att bli för dig nu när du är med på Facebook. ALLA du känner finns där. Det finns massor av grupper du kan gå med i och du kan bli vän med alla du vill. Till exempel Christoffer. Ja, jag vet att du gillar honom, jag har allt sett hur du tittar på honom. Bläng inte på mig sådär. Alla vet att du gillar Christoffer, det är ingen hemlighet. Okej, jag ska medge det, jag har skickat en vänförfrågan till Christoffer från dig, ja jag har skickat vänförfrågan till alla i klassen från dig. Du måste ju ha vänner på Facebook, annars finns du inte. Dessutom har jag lagt upp en Instagramprofil, Twitterprofil, Google + och..."

Jag satt som förlamad. Vad hade hon gjort? Min bästa vän hade offentliggjort hela mitt liv.

Med darrande händer tog jag över datorn och scrollade ned över sidan. Där låg mängder av foton på mig. Hur hade de kommit dit? Jag lyfte blicken och såg på Aziza. Min mun var snustorr och jag fick inte fram ett ord. Hon bara log och sa sedan:

"Jag visste väl att du skulle bli glad. Det där är foton som jag har tagit på dig. Jag har taggat dig och då dyker de upp på din sida. Titta, du kan själv lägga upp foton, direkt från din mobil och du kan länka Facebook från både Twitter och Instagram. Så nu är det bara att börja fotografera. Välkommen till internet och verkligheten!"

"Aziza, vad har du gjort?"

Jag lyckades till slut få fram orden. Jag hörde hur lik min mamma jag lät. Förmanande, på snudd till att skrika, nära ett sammanbrott. Jag ville slänga datorn i väggen, jag ville strypa Aziza, jag ville skrika, slå och förbanna. Det enda jag gjorde var att få ur mig ett par ord, jag var alldeles för lamslagen för något annat.

"Jag har gjort dig sökbar på nätet!" sa Aziza, som ännu inte hade förstått konsekvenserna av sin handling.

Jag fick inte vara sökbar på sociala medier, inga foton, inga spår på nätet, ingenting. Jag skulle bara vara en grå mus, precis som mamma. För annars...

Tårarna började fylla ögonen och jag fick ännu mer ont i magen. Det kändes som om jag skulle spy vilken sekund som helst. Jag slängde datorn till Aziza och hoppade upp ur sängen.

"Aj! Vart ska du ta vägen?" sa Aziza.

"Jag måste spy! Mens!" sa jag och rusade ut ur rummet, ut ur huset, ut i friska luften, ut i världen.

En värld som plötsligt kändes oändligt mycket mer skrämmande än för bara en liten stund sedan.

Jag kunde inte tänka, jag bara rusade gatan fram ända tills magen gjorde så mycket uppror att maten kom ut som en kaskad. Spyorna stänkte på mina vita joggingskor och nederkanten av de ljusblå jeansen. Till råga på allt hade jag fått spyor i mitt långa hår.

Allt jag kunde tänka på var att mamma verkligen skulle mörda mig nu. Hon kanske till och med fick för sig att vi skulle flytta igen. Men den här gången skulle jag inte flytta med, jag skulle stanna, jag hade fått nog av att alltid komma till en ny skola, försöka hitta nya vänner och förklara varför jag inte fick fotograferas, inte fick finnas på nätet.

Hade Aziza glömt av allt det där. Hade hon fotograferat mig i smyg och bara väntat på att lägga ut fotona på nätet?

Vad skulle hända nu? Gick det att göra alla de där nätprofilerna ogjorda, ta bort dem, se till så att ingen hittade mig? I den stunden önskade jag innerligt att jag hade sagt nej, när författaren frågade om det var okej att hon fotograferade alla eleverna.

Hur kunde jag vara så förbaskat dum?

Jag ville bara vara som alla andra, bara för ett enda ögonblick, tänkte jag. I den stunden var jag rädd för att det ögonblicket för alltid skulle förändra mitt liv, utan att egentligen ha en aning om hur rätt jag hade.

Tycker du om det du just har läst? Vill du läsa fler berättelser skrivna av mig? Här på Wattpad har jag lagt ut andra berättelser: http://www.wattpad.com/mystories

Du kan också gå in på min hemsida och läsa utdrag ur alla mina trettio böcker: http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html

Mina böcker finns även på biblioteken, både som vanliga pappersböcker och e-böcker. Ha det bra, snart kommer fortsättningen på Mördande foto. Vad tror du kommer att hända?

Kramisar Kim