Mördande foto

Kapitel 51

"Menar du att du har kört ikapp polisbilen?" sa Martin och vände sig mot motorvägen för att uppfatta en skymt av bilen.

"Ja, Anders har kört ikapp den, men vi kunde inte gärna köra förbi den, eller hur?" sa Ulf och skrattade lågt.

"Jag tyckte väl att det gick fort", sa Aziza och öppnade fönstret lite.

Hon kände paniken växa, snart skulle hon spy. Hon kunde inte gärna be Anders Andersson att stanna bilen, det ville hon inte heller. Hon visste att varenda minut var dyrbar. Hon ville inte slösa bort tiden och riskera att komma fram för sent för att rädda Marina.

"Mot Höör!" sa Anders Andersson och stampade åter på gasen när han svängde ut på Höörvägen.

"Nej, Hörby. Vi ska till Hörby!" sa Edith Persson och lutade sig fram mot taxichauffören.

"Vi ska till Fulltofta utanför Hörby och dit är vi på väg", sa Anders Andersson.

"Hur kan du hitta så bra ända här uppe?" sa Martin och högg tag i nackstödet på passagerarsätet när Anders gjorde en vansinnig omkörning. I Martins ögon såg det ut som om de bara var millimeter från att frontalkrocka. Han andades ut när de var inne på rätt körbana igen.

"Åh, jag brukar ta min familj hit ibland. Här finns underbara områden strövområden. Här är bokskogar så vackra att ögonen tåras. På våren när bladen börjar slå ut är de så skira och späda att jag vill äta upp allihop. När skalen till bokollonen knäcks kan man höra det i tystnaden och då vet jag att det nästa år kommer att finnas nya bokplantor. Då gör det ingenting om någon av jättarna far illa av höststormarna, det kommer hela tiden nytt. Det är livets kretsgång, någon föds och någon annan dör."

"Vet du kanske till och med var mannen kan tänkas ha sin stuga?" sa Martin och såg oroligt på Aziza vars ansiktsfärg fick honom att ana oråd. Han hoppades innerligt att de var framme snart.

"Här finns inte många stugor och hus. Här är det träd som bestämmer. Men det finns några hus, vi ska kika på dem. Min mamma har alltid sagt att jag vet saker, och nu tror jag mig veta var er vän finns."

Aziza drog ett djupt andetag av häpnad. Hon glömde av illamåendet och lutade sig närmare förarsätet.

"Är det sant? Är det verkligen sant?" sa hon, kinderna fick åter lite färg.

"Varför tror du att jag har kört er alla? Ödet!" sa Anders Andersson.

I nästa stund ställde han sig på bromsen och gjorde en tvär högersväng. Bilen efter hängde sig på tutan och Anders mumlade något på indiska.

"Fartdåre!" sa han sedan på svenska, vilket fick dem alla att skratta.

För var det någon som var fartdåre var det Anders Andersson. Några av dem skrattade av lättnad när han nu saktade farten.

"Om ni tittar ut genom bakrutan kan ni skymta Ringsjön. Där är det mycket vackert. På vägen dit ligger Fulltofta slott. Vi kan åka dit någon dag", sa han och såg på Ulf Tallsjö, som nickade instämmande.

Aziza såg inte ut genom bakspegeln. Hon stirrade rakt fram. Hon var rädd för att hon skulle kräkas om hon vände sig om. Hon ville inte riskera något när hon nu hade börjat må lite bättre. Dessutom började det pirra av förväntan inom henne, längre fram på vägen skymtade hon hus. Kunde det vara där Marina befann sig?

De passerade en gård med stor röd ladugård och rött boningshus. Utanför stod hästkärror och i hagen betade en flock hästar. Aziza var övertygad om att det inte var där Marina fanns. För mycket folk, med alla hästägare som kom och gick, om det nu var ett ridhus och inte privatstall.

Längre upp såg hon röda takpannor på ett vitt hus. Något hände med henne när hon såg huset. Kunde det vara det rätta?

"Där framme tror jag att hon är", sa Anders Andersson i samma stund.

Aziza log och suckade nöjt. Hon hade haft samma känsla som taxichauffören och han hade sagt att han visste saker. Det kunde bara betyda att han var synsk. Kunde hon också vara det? Nej, det trodde hon inte. Bara kvinnlig intuition.

Anders Andersson saktade ned och krypkörde förbi häcken medan alla stirrade mot huset.

En vindby drog fram genom trädtopparna och frisk luft kom in genom det öppna fönstret på Azizas sida. I samma stund gled den ena garagedörren sakta upp, vilket fick Aziza att skrika:

"STANNA!"

Anders Andersson ställde sig på bromsen och alla såg vad Aziza hade upptäckt. De fixerade blicken på garageöppningen och bilen som stod innanför med nummerskylten fullt synlig, HMZ 892.

15 maj finns boken Mördande foto att beställa i butikerna och hos internetbutikerna. Du kan redan nu lägga en förhandsbeställning på boken, om du inte kan hålla dig utan vill läsa berättelsen så snart som möjligt:

Samtidigt kommer även Staden på andra sidan Fjäderpennan som du ser omslaget till här ovan.

Hoppas du tyckte om det här kapitlet också!

Kramisar Kim