Mördande foto

Kapitel 37

"Du måste sköta om dig bättre! Nu har jag fått med mig medicin hem från läkaren. De här små gulliga hjärtformade tabletterna äter jag själv. De håller igång pumpen så att du inte ska drabbas av sådana där attacker som du har fått så mycket av den senaste tiden. Du måste ta hand om dig! Det går inte an att få hjärtinfarkter titt som tätt, en gång blir den sista. Så var det för gubben min, det gick inte en dag utan att jag var på honom om att han skulle ta det lugnare, men tror du han gjorde det, nejdå. Han körde på som vanligt och en dag låg han där, knall fall, alldeles blå om nosen, iskall. Då förstod jag att han hade nått livets slut. Det är många år sedan nu. Jaja."

Den gamla damen suckade, rättade till filten hon hade lagt över honom och fortsatte prata. Han teg och gjorde inte som han var van vid, bad henne hålla tyst, varken högt eller i huvudet. Han lyssnade verkligen för en gång skull.

"Men du, du är rena ungdomen mot mig. Du borde inte gå omkring och falla till marken titt som tätt. Nu ser du till att du tar de här små gulliga hjärtanen enligt doktorns ordination. Det är viktigt! Du får inte glömma dem! Dessutom har du dina vanliga tabletter, de du lägger på tungan när trycket känns över bröstet. Men snälla du, vänta inte tills du har så ont att du inte kan få fram medicinburken. Då är det för sent. När du känner den första smärtan, det är då du ska ta ett litet piller. Det håller dig vid liv. Nu när vi har lärt känna varandra, och den trevliga unge mannen, då har vi liksom blivit en liten familj här i hyreskomplexet och familjer håller ihop, eller hur?"

Herregud, jag börjar bli blödig. Jag tycker till och med om när kärringen säger att vi är en familj. Det skulle jag aldrig ha trott mig om så sent som igår. Vad händer? Vad är det för piller jag har fått, lyckopiller? Jag måste skärpa mig, jag måste vara hård och inte glömma bort allt arbete jag har lagt ned under alla år. Jag kan inte ge upp nu, när målet är så nära. Inte gå och bli snäll bara för att två personer har gett mig vänliga ord den senaste timmen. Nej, nu räcker det!

"Tack fru Persson, var det visst, eller hur?"

Hjälp, nu tackar jag satkärringen också. Vad har hänt med mig. Skärpning!

"Ja, Persson var det, men säg gärna Edith. Kanske kan du och unge herr Tallsjö komma in och ta en kopp kaffe hos mig någon dag?"

"Tallsjö?"

"Ja, Ulf Tallsjö! Den unge brandmannen. Han som sålt sitt dataspel för 50 miljoner dollar. Kan man tänka sig. Sitta där på sin kammare och ha kul och tjäna så mycket pengar. Undrar om det är något jag kan lära mig?"

Den gamla gumman var på väg att sjunka ned i stolen där han alltid lade sina kläder. Raskt slängde han benen över sängkanten.

"Nej, nu är dags att fru Pers... Jag menar Edith, går hem till sitt. Jag har lite att stå i, förstår ni."

Hjälp vad mesig jag låter. Men hur kan jag hålla på att skälla på kärringen när hon har räddat livet på mig två gånger vid det här laget. Någonstans där inne i kroppen tror jag att jag har ett gott hjärta precis som alla andra, trots att det krånglat och jävlats rejält med mig.

"Ja, ni har så rätt så. Men säg mig? Ert namn står ingenstans. På medicinburken står det Erik Eriksson. Är det ert namn?"

"Det duger lika bra som något annat", sa mannen.

Han reste sig upp och föste den gamla damen ut ur sängkammaren, vidare ut i hallen mot ytterdörren.

"Då blir det kaffe hos mig en dag?" sa fru Persson.

"Vi får se. Förmodligen åker jag iväg ett tag. Jag måste ta det lugnt. Jag har ett ställe jag kan vila upp mig på. En liten stuga mitt ute i skogen. Precis vad jag behöver just nu. När jag kommer hem får vi talas vid. Men bjud gärna in Tallsjö. Han blir säkert glad att få prata om sina miljoner."

Vid tanken på den unge mannens rikedom var det nära att han gnisslade tänder. Han sneglade mot sovrummet där den gamla damen ställt medicinburkarna på sängbordet. Bäst att se till att alltid ha dem till hands hädanefter.

Önskar alla mina följare en riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År. Jag har som mål att skriva färdigt berättelsen under kommande helger. Håll utkik!

Fotot idag föreställer omslaget till På flykt från andra världskrigets fasa http://kimselius.se/hem/bockerna/paflykt.html

Kramisar Kim