Mördande foto

Kapitel 44

Han andades tungt när han till slut nådde porten. Ulf Tallsjö bar fortfarande den gamla damen hängande över axeln. Hon hamrade med sina knotiga, ådriga händer mot hans rygg och uppmanade honom att släppa ned henne.

Om det inte hade varit för att hela situationen hade uppstått på grund av honom, kanske Erik hade lett åt den gamla damens protester. Nu gnagde tvivlet inom honom. Vad hade han egentligen ställt till med? Han ville fly utan att bli uppmärksammad, nu hade både brandkår, polis och mängder av människor samlats nedanför hyreshuset. Och där svängde Sydsvenskans bil in på parkeringen, snart skulle väl tv också vara där. Han undrade om han skulle lyckas ta sig därifrån över huvudtaget.

Han var tacksam över att taxichauffören med turbanen verkade ha gett sig iväg. Nu skulle han bara ta sig förbi de två personer mannen hade talat med tidigare. Visste de vem han var? Hade de sett när han kidnappade Marina? De verkade bekanta, men de kanske bara liknade några han hade träffat tidigare.

I samma stund som han passerade flickan klack det till i honom. Han visste vem hon var, Aziza, Marinas vän. Han kände igen henne från Facebook. Även om han visste vem hon var fanns det inte en chans att hon skulle veta vem han var. Han hade använt påhittade profiler på nätet, aldrig lagt ut en bild på sig själv. Det hade han alltid varit noga med.

När de precis hade passerat Aziza och den unge mannen som förmodligen var hennes pojkvän, andades Erik Eriksson ut. I samma stund stannade Ulf Tallsjö och släppte ned den gamla damen på marken.

"Det var på tiden! Har du inte hört hur jag har sagt till dig att låta mig vara. Tror du inte jag har egna ben att gå på! Var är min väska, var är mina älsklingar, min familj?" sa den gamla damen och blängde på Erik och Ulf.

Erik visade på väskan i sin hand. Den var tung och han gjorde inte en ansats att lyfta fram den till kvinnan, istället satte han ned den på marken bredvid sig. Nu skulle han lämna de här två. De fick klara sig själva. Han var tvungen att ge sig iväg för att ta hand om Marina.

En våg av glädje och förtjusning sköljde genom honom vid tanken på allt han skulle göra med henne. Han såg framför sig Lindas förfärade ansikte när hon fick det första paketet med en bit av dottern. Ett finger, ett öga, en tå, eller han kanske skulle skära ut en njure. Han log vid tanken på hur chockad Linda skulle bli när hon fick det blodiga paketet. Hon skulle veta vem det kom ifrån, hon skulle ångra sig, hon skulle hata honom, kanske lika mycket som han hatade henne. Hans leende blev bredare.

"Då lämnar jag er", sa Erik och nickade kort, samtidigt som han började gå iväg, ivrig att ta itu med hämnden.

"Vänta! Vart ska du ta vägen?" sa Ulf Tallsjö.

Erik svarade inte direkt. Han stannade upp i steget och vände sig långsamt om, medan tankarna for genom huvudet.

Om han sa att han var på väg till sommarstugan skulle de säkert vilja följa med dit, eftersom de inte kunde vara i sina lägenheter på grund av den brand han hade anlagt. Men om de följde med skulle han inte kunna ta hand om Marina, hon skulle säkert ge ljud ifrån sig från bagageutrymmet och då skulle han bli tvungen att döda den gamla damen och mannen som just hade fått sitt livs bästa betalning. Det skulle vara synd.

"Åh, jag ska iväg och arbeta!" sa han lugnt och försökte sudda ut det belåtna leendet.

"Skulle inte du iväg på semester, du hade ju väskan packad?" sa Ulf Tallsjö.

"Nejdå, väskan är packad för att jag ska åka på jobbresa. Vi hörs när jag kommer hem igen!"

"Men polisen vill säkert tala med er och ni har andats in så mycket otäck rök att ni borde åka till sjukhuset. Tänk på hjärtat!" sa den gamla damen och lutade sig mot Ulf Tallsjö.

Erik hade lust att fräsa att det skulle hon skita i, det var inte hennes uppgift att ta hand om honom. Han klarade sig själv. Men den gamla damen hade berört något inom honom, något som ingen på många år hade väckt, han höll sig lugn.

"Polisen kan ringa mig på mobilen. Jag besöker ortens läkare när jag kommer dit. Om jag inte kommer i tid blir chefen rasande. Han skulle sparka mig på direkten om jag inte höll avtalad tid. Inte ens en brand i min lägenhet skulle han se som ett skäl till att jag inte höll mitt ord."

"Stackars dig, vilken chef. Nå, var rädd om dig och se till att du kontaktar läkaren", sa Edith Persson.

Hon såg fundersamt efter Erik Eriksson när han gick iväg med tunga steg, bärande på den proppfulla väskan. Det var något som inte stämde med den mannen. Hon hade trott att han var sjukpensionär, eftersom han tillbringade den mesta tiden i våningen. Men kanske han, precis som unge Ulf, konstruerade dataspel och fick miljonbelopp för sina tjänster.

Edith såg hur Erik stannade till vid bagageluckan. Det såg ut som om han pratade med sig själv. Han var allt bra konstig den mannen.

Hon lade handen på Ulf Tallsjös arm och han såg ned på henne.

"Det är något som inte står rätt till med Erik Eriksson", sa hon och nickade mot bilen som gav ifrån sig ett vrål när mannen startade den.

"Ja, en sak är säker, han kan inte handskas med elden och han kan definitivt inte köra bil"; sa Ulf och klappade den gamla damens hand. "Men ska vi inte försöka komma iväg till sjukhuset och få dig undersökt. Du är inte heller någon ungdom. Jag måste vara rädd om dig och din familj."

Han nickade ned mot väskan vid kvinnans fötter. Hon log.

När bilen sakta rullade mot dem såg hon efter Erik Eriksson och mumlade:

"Det är något som inte stämmer med den karln."

Hon lyfte hejdande handen när bilen var i jämnhöjd med dem. Sedan steg hon rakt ut framför bilen. Hon ville veta sanningen.