Mördande foto

Kapitel 33

Han hörde ljudet av tunga steg närma sig. Pustande och stånkande närmade sig personen. Han kände en frän lukt av svett komma emot honom. Det luktade gammal, otvättad kvinna. Han behövde inte öppna ögonen för att veta vem det var. Det var grannen. Att hon aldrig kunde lämna honom ifred. Om han hade haft ork hade han bett henne dra åt helsifyr, i alla fall så långt bort från honom som möjligt.

Just nu hade han inte ens kraft att öppna ögonen. Smärtan var olidlig och han förstod att han skulle dö vilken sekund som helst. Han grämde sig något över att han inte skulle få möjlighet att stycka upp flickan och sända bit för bit till den svekfulla Linda.

"Men kära hjärtanes då! Så ni ser ut. Ja, så går det när man rymmer ifrån sjukhuset. De har bra läkare och systrarna blev riktigt oroliga när de upptäckte att ni hade försvunnit. Jag sa att ni säkert hade åkt hem, men det var ingen som trodde mig. Ingen lyssnar på en gammal människa nuförtiden. Det var bättre förr, när jag var en ung, vacker tös. Då öppnade karlarna dörrarna för mig, de sög girigt i sig varje ord jag sa och de bjöd mig på restaurang och... Ja, ni vet, ni har ju också varit ung och sprungit efter vackra flickor. Sitter ni där och dör nu?"

Han gnisslade tänder åt hennes svammel och dumma fråga. Varför, varför, varför kunde hon inte bara låta honom dö i fred, medan han tänkte på Lindas tårar när hon fick reda på att dottern hade dött. Kanske skulle de inte upptäcka flickan förrän hon började lukta. Han trodde inte att hon skulle våga skrika. Han hade hotat henne med att skjuta alla som tänkte rädda henne. Det skulle han också ha gjort. Nu när han var så nära målet, då drogs målsnöret undan och hann kunde inte längre skymta det.

En gång hade han haft ett annat mål i sikte, men allteftersom tiden gick hade hans kärlek förvandlats till hat till glödgande raseri. Där befann han sig just nu. Kapabel att göra precis vad som helst för att hämnas. Även döda den flicka han en gång hade hållit mot sitt bröst och älskat. Kärleken hade gett vika för hatet.

"Öppna då munnen karl! Ska jag behöva bryta upp läpparna på dig. Lyssna på mig!"

Först nu blev han medveten om att grannkvinnan inte hade slutat tala till honom. Han hade låtit orden rinna av honom. Varför ville hon att han skulle öppna munnen?

"Men så lyssna då! Ni är minst lika enveten och bångstyrig som tjuren på gården där jag bodde när jag var ung. Han betäckte inte vilka kvigor som helst. Nej, han skulle välja och vraka. Duger det inte att få hjälp av en gammal kvinna? Måste jag gå ut och leta upp en ung vacker flicka för att ni ska öppna de fula läpparna och blotta era ruttnande tänder!"

Kvinnans ord gjorde honom arg. Han öppnade munnen för att försvara sig. Hans läppar var inte fula och hans tänder var vackert vita, faktiskt nyblekta. Även om han inte kunde förstå det nya modet att tänder skulle vara kritvita, det såg bara onaturligt ut, ändå hade han fallit när tandläkaren senast frågat honom om han skulle passa på att bleka tänderna lite nu när han inte hade hittat några hål. Här fanns inga gamla, ruttna tänder.

Han kände rynkiga fingrar sära på läpparna och lägga något på tungan. Sedan stängdes hans mun och kvinnan höll fast käkarna så han inte kunde öppna dem. Han ville protestera, han ville skrika och förbanna, men batteriet var tomt, urladdat, på botten av energinivån, ingen gnista kvar, ingenting, ingenting.

Dagens bild är på Staden på andra sidan Fjäderpennan. http://kimselius.se/hem/bockerna/staden%20p%C3%A5%20andra%20sidan%20fj%C3%A4derpennan.html En bok jag håller på att skriva just nu, när jag inte skriver på Mördande foto.  Älskar det här omslaget.

Ha det så bra!

Kramisar Kim M Kimselius