Mördande foto

Kapitel 48

Marina skakade. Hon var spänd och beredd på det värsta. Bilen hade stannat. Det hade knastrat under däcken, som om de körde på en gårdsplan, dörrar hade öppnats, bilen hade kört, dörrar hade stängts.

Var befann hon sig? Hon var övertygad om att de hade nått resans mål. De hade åkt länge. Nu fanns det inte en chans att Aziza och Martin skulle få upp något spår efter henne.

Gråten gick inte att hejda. Först kom tårarna, sedan hulkade hon som ett barn. Hon knöt händerna och blundade, skakningarna blev värre.

Jag vill inte dö! Inte nu. Vad kommer att hända mamma? Hon kommer att bli alldeles ensam. Tankarna tumlade omkring inne i Marina och fick ständigt nya tårar att rinna.

När hon hörde garagedörren öppnas och steg närma sig, torkade hon snabbt bort tårarna, bet sig hårt i läppen för att få dem att upphöra och fokuserade på att slå ned kidnapparen när han öppnade bagageluckan.

Det första hon såg var pistolen i kidnapparens hand. Hur hade hon kunnat glömma den?

"Sätt dig på huk, med ryggen vänd mot mig och händerna på ryggen!" sa kidnapparen.

"Vad händer om jag vägrar?" sa hon och stirrade hätskt på honom.

Marina försökte göra blicken så arg och envis hon bara kunde, ögonen blev till smala springor som hon kikade ut genom, munnen knep hon ihop till ett smalt streck. Hon tänkte inte ge sig i första taget.

Mannen svara inte, viftade bara med pistolen.

Han behövde inte säga något, hon förstod. Han skulle skjuta henne. Vem var han egentligen och varför gjorde han så här mot henne? Hon kunde inte komma ifrån att rösten lät bekant. Den fick en känsla av välbehag, blandad med skräck, att rista genom henne. Skulle hon få veta vem kidnapparen var innan hon dog? På något sätt kändes det livsviktigt att få reda på vem mannen var och varför han gjorde detta mot henne. För att lyckas uppnå det var hon tvungen att lyda honom ett tag till.

Marina hasade sig runt, ställde sig på knäna och lade händerna på ryggen. Hon kände repet lindas runt händerna, tjockt och grovt. Det stacks. Förmodligen skulle hon få röda märken runt handlederna. Men vad spelade det för roll när hon var död?

En ljudlig utandning for ur henne när känslan av att det inte spelade någon roll vad hon gjorde, hon skulle ändå dö, infann sig.

Ge inte upp! Ge inte upp! försökte hon intala sig. Ändå gjorde hon precis som kidnapparen sa. Till en viss gräns.

I handen höll hon en nyckelring med ett gosedjur. En liten hundvalp. När de kom ut på grusplanen och hon såg hur nära vägen låg, visste hon att hon hade tänkt rätt. När mannen beordrade henne att stå stilla medan han stängde garagedörren krånglade hon så att han inte fick stängt dörren ordentligt, dessutom släppt hon ned nyckelringen i gruset, mellan garaget och ytterdörren till huset.

Om Aziza skulle få syn på den visste Marina att vännen skulle förstå. En gång hade hon fått nyckelringen av Aziza, som skyddsdjur hade vännen sagt när hon lämnat över den. Något som skulle skydda henne mot allt ont. Än så länge hade den lilla brunsvarta hunden inte lyckats så bra. Kanske kunde den hjälpa henne till slut?

Hon var livrädd för att kidnapparen skulle se nyckelringen, men han föste henne vidare. Hans grepp om hennes arm var hårt och han verkade ivrig att snabbt få in henne i huset. Därför gick hon medvetet långsamt, även om det gjorde ont där hans fingrar grävde sig in i musklerna, som redan var ömma efter att ha legat i obekväm ställning så många timmar.

Han ledde henne uppför trappan till övervåningen. Där knuffade han in henne genom en lucka till ett rum som fick håret att resa sig på armarna, när hon förstod vad det var hon såg.

Hon hörde luckan stängas igen och något som hasade i rummet på andra sidan. Hon såg sig om på sängen, stolen och stålbritsen som alla var försedda med spännband. Marina lät blicken flyga fram över rummet och fastnade för en stor verktygsväska i metall. Hoppet steg inom henne.

Ruskigt spännande nu, eller hur? Om du tycker om den här berättelsen är jag övertygad om att du kommer att älska min bok Mysrys. Du kan läsa mer om boken här http://kimselius.se/hem/bockerna/mysrys.html Du ser omslaget på boken överst i det här kapitlet.

I maj kommer Mördande foto ut som pappersbok. Jag längtar efter att få sätta in boken bland alla mina andra böcker http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html Nästan fyrtio böcker nu. Helt underbart.

Vet du, jag har redan börjat på en ny berättelse som jag kommer att lägga ut här på Wattpad när Mördande foto är klar. Hmmm. Tror jag lägger ut den idag också. Håll utkik efter Resa utan slut. Tror du kommer att tycka om den också.

Kramisar Kim