Mördande foto

Kapitel 36

Det kändes som om hon simmade i sirap, hon kämpade för att ta sig till ytan. Där uppe hörde hon dova röster som talade till henne, som försökte nå henne och sträckte en hjälpande hand för att dra upp henne. Men de var för långt borta, de nådde henne inte och sirapen höll henne nere. Ju kraftigare simtag hon tog för att ta sig upp, desto djupare tyckte hon sjunka.

Orden "din dotter" fick Linda att ta förnyade tag. Hon kände hur det gick framåt, hon skymtade ljuset, men det var fel ljus. Det var för starkt, så intensivt att det uppslukade allting omkring henne. Plötsligt försvann sirapen och hon flöt på ett moln mot det intensiva ljuset. Där stod en man med armarna utsträckta mot henne. Hon såg ett välkomnande leende, och milda ögon som hade så mycket kärlek i sig att hon inte ville annat än komma in i hans famn och stanna där för evigt.

Hon manade på molnet att skynda fram till mannen, in i det skarpa ljuset som blev mildare ju närmare hon kom. Bakom mannen skymtade hon sedan länge döda vänner och släktingar. Hon såg sin mor stå bakom mannen, även hon med utbredda armar och ett varmt leende. Hennes älskade pappa stod där, lika ung som den dag han hastigt hade dött i en bilolycka. Åh, hon ville dit. Hon ville smeka hans kind, krypa upp i hans knä, få vara liten igen, glömma alla bekymmer. Men allra först skulle hon krypa in i den ljusa mannens famn, för hon visste att han skulle få henne att glömma allt oväsentligt, alla bekymmer, allt som hotade henne. Marina!

Tanken fick det fluffiga lilla molnet att mörkna och stanna upp. Något var fel. Alla var döda. Hon var inte död. Hon levde. Hon måste leva. Hon var tvungen att rädda Marina. Hon visste att Erik hade henne, hon visste hur hon skulle få tillbaka Marina, hon visste vad han var ute efter. Om han fick det skulle han kanske släppa Marina oskadd.

"Jag kan inte. Jag har Marina!" sa hon, skakade på huvudet och såg leendena slockna hos människorna hon älskade så mycket och mer än gärna hade velat träffa.

Men hon hade sin dotter. Så länge hon hade Marina att leva för fick de döda klara sig utan henne.

Hon kämpade för att ta sig bort från ljuset. Såg sin mor tänja armarna till att bli längre och sträcka ut dem framför den ljusa mannen, som om hon försökte dra tillbaka henne in i ljuset igen.

"NEJ! NEJ! Jag hör inte hemma hos er. Jag är för ung. Jag har min dotter! SLUTA!"

Det blev alldeles kolmörkt runt Linda. Hon hörde pipande ljud, springande steg och en röst som ropade:

"Hon vaknar!"

Vet du att jag har skrivit närmare 40 böcker? Kika in på www.kimselius.se om du vill se vilka de är. Kanske hittar du någon berättelse som intresserar dig.

Kram Kim