Förblindad // Foscar

11.

Utmattat faller jag ihop i soffan och begraver ansiktet mot kudden innan jag skriker tills rösten tar slut. Då sätter jag mig utmattat upp och stryker baksidan av handen under ögonen för att stoppa tårflödet innan jag hör dörrklockan ljuda genom hallen. För ett ögonblick sitter jag kvar, fastfrusen på soffan med huvudet i händerna men när dörrklockan ljuder ännu en gång så reser jag mig motvilligt upp och går över till dörren.

Utanför dörren möter Felix mig med ett oroligt leende och jag vänder bort ansiktet och stryker handen över ögonen ännu en gång.

"Jag är inte direkt i form för en lektion just nu"

Säger jag med en hackig röst men istället för att gå så kliver Felix in genom dörren, stänger den efter sig innan han omfamnar mig i en kram. Jag blir överrumplad och först står jag bara stelt i hans famn innan jag låter mina armar omfamna hans varma kropp.

"Det är inte därför jag är här, jag är här för att du behöver någon just nu"

Säger han när vi släpper taget om varandra och jag biter mig i läppen för att inte låta tårarna spilla innan jag nickar mot vardagsrummet som en gest för honom att slå sig ner i soffan.

"Cindy?"

Frågar han rakt på sak när jag slår mig ner bredvid honom och jag nickar kort. Jag hör hur han drar efter andan innan han hoppar lite närmare mig.

"Är hon...?"

Han vågar inte fortsätta meningen men jag tittar upp på honom och möter hans oroliga blick innan jag skakar på huvudet.

"Men det var nära, det var jävligt nära"

Får jag ur mig med en svag röst och han andas ut en aning samtidigt som han hoppar ännu lite närmare mig och lägger en hand mot min axel.

"Jag tycker att det är så orättvist Felix. Vad är det för sjukt system egentligen?"

Säger jag och han fortsätter att vara tyst för att höra resten av min förklaring.

"Varför är det alltid dem bästa som råkar ut för sådana hemska saker? Varför är det just Cindy som måste tampas med detta? Om det fanns ett val, varför blev det inte jag? Om någon i vår familj var tvungen att drabbas, varför blev det inte jag? Cindy är en ängel, en fantastisk person rakt igenom. Jag är en idiot. Det enda jag gör är att begå jävligt dumma misstag. Jag failar varenda kurs som går att faila. Jag röker trots att min syster har cancer, jag dricker för att dränka känslorna, jag beter mig som någon jag inte är i skolan för att få respekt. Om man låtsas vara en skitstövel tillräckligt länge så kanske det är vad man blir"

Får jag ur mig med en hysterisk röst och tystnaden faller mellan oss när jag avslutar min hysteriska utläggning innan Felix slutligen harklar sig svagt.

"Man behöver inte vara en dålig person bara för att man gör dåliga val Oscar"

Säger han lugnt och jag andas djupt samtidigt som jag tänker över hans ord. Försiktigt vrider jag på huvudet för att betrakta hans lugna ansiktsuttryck.

"Du påminner mig mycket om henne. Innan hon blev sämre. Hon var alltid så glad och genuin. Vänlig och artig och rodnade över allt, precis som du"

Säger jag och petar retsamt till honom i kinden vilket får honom att le snett innan han återgår till att lyssna intresserat.

"Jag förstår att du vill att Ogge ska lägga märke till dig och jag vet att jag inte har någon som helst rätt till att bestämma över vem du ska tycka om och inte. Men tappa inte bort dig själv för hans skull, det är inte värt det. Du är en alldeles för fin person för att låta det förändras"

Säger jag ärligt och han slår generat ner med blicken i knäet innan han vänder upp blicken för att möta mina ögon innan han nickar.

"Jag lovar"

Säger han med en svag röst och jag ler innan jag lyfter handen för att fingra på hans glasögon som är tillbaka på nästippen.

"Och förresten, jag gillar glasögonen. De klär dig"

Säger jag innan jag reser mig ur soffan för att gå ut i köket. När jag kommer tillbaka så håller jag ett par mackor i handen och en spritflaska under armen och Felix tittar skeptiskt på mig.

"Här, jag har inte hunnit handla så vi har inte så mycket att bjuda på"

Säger jag och räcker över en macka till honom innan jag vrider av korken på spritflaskan och för den mot munnen men Felix stoppar mig genom att grabba tag i flaskans hals och ta den ur min hand.

"Det där löser ingenting. Om du behöver gråta, gråt. Alkoholen kommer inte att dämpa din sorg. Du behöver inte vara rädd Oscar, jag dömer dig inte och jag kommer att finnas här om det blir för tungt och för jobbigt"

Säger han bestämt innan han ställer undan flaskan på såpass långt avstånd ifrån mig så att jag inte kan nå den. Jag borde vara arg men istället så möter jag bara hans blick och känner mig allt annat än arg.

"Vore det fel om jag kysste dig nu?"

Frågar jag försiktigt och han ler snett.

"Jag behöver ju öva"

Säger han sedan och jag ler innan jag tar ett ömt tag om hans kind och kraschar mina läppar mot hans.