Förblindad // Foscar

28.

Det första jag ser när jag kommer in i skolan är Felix leende läppar. Men hans leende är inte riktat åt mig utan mot Ogge som står bredvid honom med armen runt hans midja. För ett ögonblick så känner jag för att vända och gå hem igen men jag biter bestämt ihop käkarna och får fram till dem med långa kliv.

"Molander, Felix"

Säger jag med en dov röst när jag kommer upp till dem och Felix rycker till vid ljudet av min röst och hans leende faller när han tittar upp på mig med en nervös blick.

"Enestad"

Hälsar Ogge mig tillbaka och nickar svagt. Jag nickar tillbaka innan jag ger Felix en blick och fortsätter att gå förbi dem. Det tar inte lång tid innan jag hör steg bakom mig och när jag blickar bakåt så upptäcker jag att Felix följer efter mig vilket får mig att stanna upp och möta hans blick med höjda ögonbryn.

"Är allt-"

Får han ur sig innan jag avbryter honom.

"Ja allt är okej mellan oss"

Svarar jag på hans outtalade fråga och jag ser hur han slappnar av en aning innan han nervöst flackar med blicken mellan mig och golvet.

"Det är ju inte som att du någonsin hade känslor för mig ändå så vad ska jag göra? Jag visste att du ville ha honom från början, det var bara löjligt av mig att falla för dig antar jag"

Säger jag enkelt och hans avslappnade ansiktsuttryck blir ersatt av ett bekymrat men jag suckar tyst innan jag ler snett mot honom.

"Men nu är det din tur att ge mig lite tid. Jag måste få tid att gå vidare"

Säger jag med en skrovlig röst innan jag vänder mig om och går iväg genom korridoren.

Vad han inte ser är tårarna som tränger sig ut ur min ögonvrå och rinner ner längs mina kinder medan jag ökar takten på mina steg. Jag måste acceptera att Felix inte är min. Att han aldrig kommer att bli.

Felix perspektiv

Jag ser honom försvinna genom korridoren innan jag känner en hand mot min svank. Jag hoppar till av den plötsliga beröringen innan jag tittar upp och upptäcker Ogges leende läppar.

"Värst vad han är oartig idag då"

Säger han skämtsamt och fäster blicken på Oscars ryggtavla som försvinner bort genom korridoren. Jag hummar svagt som svar vilket får honom att blicka ner på mig med en förvirrad rynka i pannan

"Det finns inget som du inte berättar för mig eller hur?"

Frågar han misstänksamt och jag är snabb med att skaka på huvudet innan jag ler snett. Han nickar svagt för sig själv innan han ökar trycket mot min svank för att få mig att röra mig framåt.

Tankarna snurrar i huvudet på mig och Oscars ledsna ögon har etsat sig fast i mina tankar och förföljer mig ända hem till Ogge efter skolan i tankarna. Ogge måste klämma till med handen över mitt lår för att jag ska rikta uppmärksamheten mot honom.

"Vad gör du här Felix?"

Frågar han plötsligt och jag hajar till och tittar upp på honom med ett förvirrat ansiktsuttryck.

"Vad menar du?"

Frågar jag förvirrat och han himlar lätt med ögonen åt mig innan han lutar sig tillbaka i soffan och suckar tyst för sig själv.

"Ta på dig dina glasögon igen, förstår du inte att du är kär i Oscar?"

Säger han mer som ett konstaterande än en fråga och jag fortsätter att stirra på honom med ett förvirrat ansiktsuttryck.

"Varför påstår alla att jag är blind?"

Frågar jag mest för att leda in samtalet på ett annat spår men Ogge skakar bara på huvudet för sig själv och ler snett.

"För att du är det. Till och med jag kan se det. Ni två måste fan skaffa hjälp för ingen av er kan ju inse fakta"

Säger han och suckar tyst innan han drar en hand genom håret och speglar sig snabbt i sin mobils skärm.

"M-men jag tycker ju om dig"

Stammar jag fram med en osäker röst och Ogge skrockar fram en lågt humorlöst skratt samtidigt som han fingrar lätt på mitt lår.

"Det vet jag att du gör"

Säger han enkelt och självsäkert vilket får mig att titta på honom en stund innan jag sänker ner blicken i golvet med huvudet fullt av ännu fler tankar.

Är jag verkligen så blind att jag inte inser mina egna känslor för Oscar? Har jag ens känslor för Oscar? Mina förvirrade tankar kommer ingen vart och jag suckar djupt innan jag faller bak mot ryggstödet i soffan och irriterat drar åt mig en kudde som jag kramar mot mitt bröst.

"Du är bara irriterad för att du vet att jag har rätt"

Säger Ogge och jag suckar frustrerat innan jag kastar kudden i hans huvud och försvinner in i mina egna tankar igen.