Förblindad // Foscar

25.

Felix armar ligger fortfarande i en trygg omfamning runt min midja och jag låter tankspritt mina fingrar dansa över hans armar medan jag känner hans andetag i min nacke. Efter en stund drar han åt sig sin ena arm och stödjer sig upp på armbågen så att hans kropp lutar sig över mig. Hans andra hand ligger slappt kvar över min höft och jag rullar över så att jag ligger halvt på rygg och möter hans blick när han tittar ner på mig med fundersamma ögon.

Jag lyfter handen för att stryka mina fingrar fjäderlätt längs hans kindben och ett minimalt leende skuggar hans läppar vilket får mig att le svagt tillbaka.

"Hur är det? Känns det bättre?"

Frågar han försiktigt och fingrar lätt på min höftben och studerar mig med lugna ögon.

"Just nu känns det helt okej"

Svarar jag med en krasslig röst och han ler snett och lyfter handen för att lägga den över min som vilar mot hans kind. Han tar tag om min hand och för den till sin mun för att lämna en fjäderlätt kyss mot min handflata vilket får mitt leende att växa sig större.

"Var är din mamma?"

Frågar han försiktigt och mitt leende dör medan jag drar åt mig handen och rullar över och lägger mig på sidan igen.

"Hon har inte lämnat sjukhuset. Hon begraver sig själv i jobb för att få något annat att tänka på. Hon har inte sagt ett ord till mig sen Cindy-"

Jag är tvungen att avbryta mig själv och känner snart hur Felix läppar lämnar mjuka kyssar längs min kind och tinning.

"Det är hennes sätt att ta sig igenom det här Oscar. Du borde åka dit och prata med henne. Ni måste hjälpa varandra igenom det här. Ni båda har förlorat någon närstående och ni måste vara starka tillsammans"

Säger han och jag suckar tyst innan jag rullar över på rygg igen så att jag möter hans blick när han häver sig över mig.

"Du har rätt. Jag borde åka dit. Följer du med?"

Frågar jag och han ger mig en lång blick innan han skakar försiktigt på huvudet och jag suckar tyst.

"Ni behöver vara ensamma. Jag finns bara ett samtal iväg men jag tror att det är bättre för dig att åka dit själv"

Säger han och jag nickar svagt innan jag kravlar mig upp ur soffan och han sätter sig på soffkanten med blicken fortfarande fastlåst i min. Jag suckar igen innan jag tittar ner på min kropp och uppräcker att jag är klädd i ett par slappa mjukisbyxor och Felix tjocktröja. När jag tittar upp igen så möter jag Felix blick och leende läppar.

"Du är jättefin, åk nu"

Säger han och jag ler över hans ord samtidigt som jag står kvar på samma fläck vilket får honom att resa sig upp och gå fram till mig. Han lägger händerna på mina höfter och börjar gå så att jag blir tvungen att backa mot dörren. När jag väl når dörren så släpper han taget om mina höfter och sträcker sig istället efter min jacka för att trä på mig den och hans blick är fäst i min medan han långsamt drar upp dragkedjan ända upp till min haka vilket får mig att fnissa tyst. Han ler snett och jag trampar snabbt i skorna innan jag tittar upp på honom igen. Han lyfter min hand för att placera bilnycklarna i min handflata innan han stänger min hand runt nycklarna.

"Åk nu. Jag är här när du kommer tillbaka och om någonting händer eller om du bara vill prata så ringer du, okej?"

Säger han och jag nickar som svar och ler snett innan jag vänder mig om och lägger handen mot dörrhandtaget. Precis innan jag ska gå så känner jag hans hand mot min höft och jag snurrar snabbt runt så att jag möter honom med en förvirrad blick.

"Ge mig lite tid Oscar, jag måste fundera. Förlora inte hoppet än"

Säger han och jag studerar honom länge innan jag nickar svagt och tvingar fram ett leende innan jag kysser honom mjukt på kinden och försvinner ut genom dörren.

Det är inte förrän jag sätter mig i bilen som jag får en chans att dra efter andan. Mitt hjärta känns som att det försöker rymma från min bröstkorg och min hud bränner efter hans beröring. Han behöver tid men jag vet inte om jag är kapabel att ge honom tid. Hoppet kommer att byggas upp tills han slutligen bestämmer sig för att det inte kommer att fungera. Tills han inser att känslorna för mig inte existerar, iallafall inte på samma sätt som mina känslor för honom.

Han kommer slutligen att inse att han är skogen och jag är skogsbranden. Känslorna för honom har redan spridit sig som en löpeld.