Förblindad // Foscar

40.

Jag trodde att jag hade upplevt mycket smärta i mitt liv. Jag trodde att ingenting skulle lyckas få mig på fall efter allt som jag gått igenom. Mer beskedet om dig fick mig att tappa andan för ett ögonblick. Och tro mig när jag säger, jag har aldrig velat dö så mycket som jag gjorde i den stunden som min mamma kom in med en grupp poliser i sällskap in i rummet jag låg i.

Deras ord nådde inte riktigt mina öron. De pratade om en bilolycka. Om hur en ung man, närmare bestämt en 17 årig kille hade lånat en bil och kört av vägen i en alldeles för hög hastighet. De pratade om att bilen inte var hans, att hastigheten han körde i var på tok för hög och att han hade avlidit i samma stund som bilen hade kraschat mot träden som stod vid sidan av vägen.

Det var inte förrän en av poliserna placerade min egna bilnyckel på täcket som jag förstod att de pratade om dig.

De pratade om dig, min Felix. De stod här och pratade om hur du hade avlidit. Var död. Inte fanns mer.

Det tog några minuter för mig att förstå och när jag väl förstod så önskade jag att jag inte hade gjort det. Jag önskade att det var jag som dött i ditt ställe och jag önskade till och med att jag aldrig hade träffat dig. På det viset hade du fortfarande levt idag.

Oturligt nog så överlevde jag den där eftermiddagen. Samma eftermiddag som jag hade bett dig om att hämta min favoritbok. Samma eftermiddag som jag hade ringt dig i brutala smärtor, övertygad om att jag skulle dö. Samma eftermiddag som jag pratade i telefon med dig för sista gången. Och samma eftermiddag som jag för sista gången hörde din röst.

För vad det är värt, jag höll mitt löfte. Jag lämnade dig inte.

Det var du som lämnade mig.

Återigen har himmelen fått tillbaka en av sina änglar, trots att det egentligen är jag, djävulen om man jämför med dig, som hör hemma däruppe.

Du är och kommer föralltid att vara min första, sista och enda kärlek.

Jag är din förevigt och för tillfället vet jag inte om jag borde ta vara av de dagar jag har, eller räkna ner de dagar som är kvar.

Jag hoppas att jag kommer till samma ställe som dig min älskade, för hur ska jag klara mig utan dig?

Jag lovade att aldrig lämna dig och du lovade att du skulle älska mig in i döden och ännu längre. Så älskling, snälla vänta på mig.

Jag älskar dig föralltid, i nöd och lust. I döden och i livet. Jag är din förevigt.

/Oscar

------
Jag har lagt ut första kapitlet på "olagligt". En story som jag har jobbat länge på och som jag hoppas att ni vill läsa.