Förblindad // Foscar

29.

Jag studerar mig själv i spegeln och rättar till kragen på kavajen med en suck. Jag fingrar lätt på halsbandet runt min hals. Halsbandet som Cindy gav mig i 15 års present. Jag sväljer ner tårarna som trycker på i halsen och fiskar upp mobilen ur bakfickan när jag känner att den börjar vibrera.

"Mamma?"

Frågar jag med en känslokall röst och hon svarar med en lika stel, känslokall röst. Vi båda lovade varandra att pappas begravning skulle vara den sista men nu står vi här på nytt.

"Jag åker nu. Jag möter dig vid kyrkan"

Svarar jag svävande på hennes frågor innan jag trycker bort samtalet och drar ett djupt andetag.

När jag sitter i bilen så får jag ta ett par djupa andetag för att inte tappa kontrollen. Några svärord flyger ändå ur min mun och jag dänger knytnäven i ratten.

"Varför tog du min ängel ifrån mig ditt fanskap"

Fräser jag fram och blickar upp mot himmelen. Jag vet inte om jag helt plötsligt blev kristen och troende eller om jag helt enkelt har blivit galen och pratar med mig själv men det är enklare att skylla på någon i en stund som denna.

"Var stark Oscar"

Mumlar jag fram till mig själv innan jag stryker bort tårarna från mina kinder och vrider om nyckeln så att bilen startar och rullar ut från parkeringen.

När jag rullar in på parkeringen vid kyrkan så stänger jag av motorn och tar några sista djupa andetag innan jag kliver ur bilen och låser den efter mig. När jag blickar över parkeringen för att få syn på min mamma så uppfattar jag istället en välbekant figur en bit bort från mig. Jag tvekar en stund innan jag går över till honom med försiktiga steg.

"Vad gör du här?"

Frågar jag förvirrat och Felix biter sig nervöst i läppen innan han sveper med blicken över min svarta kostym.

"Du sa aldrig när begravningen började så jag kom för en timma sedan. Jag började bli rädd att jag missat den"

Svarar han försiktigt och undviker min fråga vilket får mig att trycka ner händerna i kavajens fickor så att jag inte ska falla för frestelsen att röra vid honom.

"Jag sa att jag inte ville ha dig här"

Säger jag kallt och Felix suckar tungt innan han borstar bort lite osynligt damm från sin svarta kavaj.

"Du sa mycket. Du är den enda av oss som har pratat de senaste dagarna och jag tycker att det är dags att du lyssnar på vad jag har att säga"

Säger han bestämt och jag möter hans gröna ögon innan jag tvingar mig själv att slita blicken ifrån honom och titta ner i marken.

"Det här är inte det bästa tillfället. Du kanske ska gå hem till Ogge istället"

Säger jag med en iskall röst vilket får Felix att stelna till och hugga tag i min arm när jag försöker att vända mig om.

"Nu räcker det Oscar. Du har inte ens låtit mig försöka förklara. Jag vet att jag gjorde fel och jag vet att jag borde ha varit ärlig. Men jag var inte ens ärlig mot mig själv så hur skulle jag kunna vara ärlig mot dig när jag inte ens visste vad jag själv tyckte och tänkte?"

Får han ur sig med en hög irriterad röst och jag biter ihop käkarna hårt samtidigt som jag iakttar honom i väntan på hans fortsättning.

"Jag tycker om Ogge"

Säger han och jag fnyser till samtidigt som jag försöker att slita mig ur hans grepp men han lyckas stoppa mig för att istället hålla tag i båda mina armar så att jag inte kan röra mig ur fläcken.

"Låt mig prata till punkt"

Säger han irriterat och jag möter hans blick och nickar kort.

"Jag tycker om Ogge men jag älskar dig"

Säger han till slut och jag slutar att streta emot i hans grepp. Hela min kropp stelnar till och jag känner hur en tår bryter sig loss ur min ögonvrå och min underläpp börjar att darra okontrollerbart.

"S-sluta lek med mina känslor Felix"

Får jag fram med en hackig röst som försvagas av tårflödet som trycker på i min hals.

"Jag leker inte med dina känslor Oscar. Jag talar sanning, precis som du bad mig att göra"

----
#FoooRunWithUs