Förblindad // Foscar

34.

Felix perspektiv

Ogges hand ligger placerad mot min svank när han leder mig in i huset och jag är precis påväg att be honom att ta bort den när ytterdörren slår igen och han självmant låter den falla från min kropp.

"Felix"

Säger han med en dov röst och jag vänder mig sakta om så att jag möter hans blick.

"Oscar"

Svarar jag med en röst tom på känslor och är noggrann med att betona hans fullständiga namn vilket får honom att haja till en aning.

"Kalla mig inte det när jag vet att allt du tänker på är honom när du hör det namnet"

Säger han med en äcklad röst och jag höjer förvånat på ögonbrynen åt honom.

"Vad är det egentligen du vill Ogge?"

Frågar jag och korsar armarna över bröstet samtidigt som jag betraktar hans osäkra kroppshållning och möter hans ögon som plötsligt sjuder av ilska.

"Vad jag vill? Jag vill att du ska titta på mig på samma sätt som du tittar på Oscar, jag vill att du ska kyssa mig istället för honom, jag vill att det är han som blir bemött med en enkel kram medan jag får tungkyssen. Det är vad jag vill"

Säger han bestämt och för varje ord så tar han ett försiktigt steg närmare mig och till slut står han så nära att hans andetag fläktar mot mitt ansikte. Jag sväljer hårt och möter försiktigt hans hårda blick.

"Vad vill du att jag ska säga Ogge? Jag älskar Oscar, det vet du. Jag tycker om dig, det kommer alltid att finnas något speciellt mellan oss men inte på samma sätt som mig och Oscar. Det vi delar är inte kärlek, det vet du, det är attraktion"

Säger jag och Ogge suckar frustrerat innan han förvånar mig genom att placera händerna över mina höfter och trycka upp mig mot väggen bakom mig.

"Det du känner för mig är kanske inte mer än attraktion men våga fan inte komma här och berätta för mig hur jag känner för dig"

Fräser han fram och jag ger honom en plågad blick samtidigt som jag långsamt skakar på huvudet.

"Snälla Ogge nej, säg det inte"

Säger jag bedjande men Ogge ger mig bara en trött blick innan han sänker ner blicken i marken och suckar tyst.

"Jag älskar dig"

Säger han sedan och jag stirrar chockat på killen som står framför mig med blicken fäst i mattan.

"Men du har rätt Felix. Det vi har kommer aldrig att kunna bli något seriöst, varesig Oscar hade varit i vägen eller inte. För hoppet om oss tillsammans har dött ut för länge sedan. Vi hade inte hållit till slutet. Jag hade skadat dig, precis som Oscar har varnat dig för. Det är mitt hjärta som inte kan vara realistiskt. För skulle jag gå på känsla så skulle jag skita fullständigt i att Oscar sitter därute och väntar på dig. Men jag tänker gå på förnuft och realistiskt tänkande och verkligheten är att du och jag inte är rätt. Vi kommer aldrig att bli rätt. Jag önskar att vi vore rätt, men det är vi inte. Så snälla gå ut till din pojkvän innan jag låter känslan ta över och inte längre kan ansvara för mina handlingar"

Säger han och biter bestämt ihop käkarna och låter sina läppar snudda vid mina utan att egentligen kyssa mig innan han ger mig en hård knuff i riktning mot dörren och jag snubblar bort mot den.

När jag lyfter blicken och möter Ogges något blanka ögon så är det som att en slöja av sorg tynger ner mina axlar.

"Jag är ledsen"

Säger jag tyst men Ogge skakar bara på huvudet innan han irriterat torkar bort en ensam tår som bryter sig loss ur hans ögonvrå.

"Var inte det Felix. Du kan styra över dina känslor lika lite som jag kan över mina. Om det hade varit upp till mig så hade jag gärna avstått från att bli kär i dig"

Säger han och jag ger honom en lång blick innan jag prövande ler åt honom. Ett minimalt leende pryder hans läppar innan han nickar mot dörren.

"Gå nu Felix. Det är okej"

Säger han tyst och jag ger honom en sista blick innan jag tar ett djupt andetag och trycker ner dörrhandtaget och trycker upp ytterdörren.