Förblindad // Foscar

21.

Felix perspektiv

Skuldkänslorna över att ha svikit Oscar igår ligger fortfarande som en tjock hinna runt mitt hjärta och jag vet att jag inte kommer att kunna slappna av förrän jag ser honom.

Jag var okoncentrerad hela kvällen igår och trots att jag desperat försökte att väcka känslorna till liv av Ogges beröring och vilda kyssar så hade mina tankar legat hos någon helt annan hela kvällen. Det sista han sa till mig spelas upp om och om igen i min hjärna och jag försöker förgäves att förstå vad han menade.

Till slut hade jag som vanligt avbrutit mitt i akten och skyllt på kraftig huvudvärk medan jag skyndade mig hem för att försöka få tag på Oscar. Han ignorerade mina samtal hela kvällen och jag har suttit vaken större delar av natten.

När jag nu kliver in genom skolans stora portar så gäspar jag sömnigt innan jag söker med blicken efter Oscar. Han syns inte till någonstans och jag fortsätter att irra runt i korridorerna samtidigt som jag slår hans nummer för säkert tjugonde gången det senaste dygnet. När han som väntat inte svarar så muttrar jag tyst för mig själv innan jag får syn på Ogges ryggtavla en bit bort.

"Ogge!"

Ropar jag och han vänder sig nonchalant om och ett belåtet flin träder fram på hans läppar när han upptäcker vem det är som ropat hans namn.

"Tjena snygging"

Säger han självsäkert men jag ignorerar hans komplimang och hälsningsfras och ställer mig istället framför honom med ett bekymrat ansiktsuttryck.

"Har du hört något från Oscar? Vet du vart han är?"

Frågar jag oroligt och han suckar tyst som svar innan han lutar sig mot väggen och trycker ner händerna i fickorna.

"Han är inte i skolan idag"

Svarar han kallt och jag hummar svagt samtidigt som jag knappar in ett sms till Oscar på telefonen.

"Varför inte? Är han sjuk?"

Frågar jag vidare vilket leder till att en tyngre suck lämnar Ogges läppar innan han svarar.

"Äh jag vet inte, har bara hört rykten men jag tror att det var någon som dog eller något"

I samma stund som orden lämnar hans läppar så blir jag alldeles iskall inombords. Mobilen faller ur mina händer och jag tittar upp på Ogge med suddig blick. Ogge har redan vridit på huvudet och min blick landar på väggen bredvid honom samtidigt som mitt hjärta sjunker i bröstet.

Cindy.

Med darriga händer plockar jag upp telefonen som fortfarande ligger på golvet innan jag börjar att småjogga mot utgången.

Jag kan inte förstå hur jag kunde lämna honom ensam i en stund som denna. Jag förstår inte hur jag kunde vara så jävla dum som inte förstod att något var fel. Måtte han inte att gjort något dumt nu.

Tankarna flaxar runt som skrämda fåglar i huvudet och jag ökar takten för att hinna med bussen som bromsar in på busshållplatsen.

Snälla Oscar håll ut, jag är påväg.