Förblindad // Foscar

39.

Till: Oscar
Jag åker förbi hemma hos dig innan jag kommer till sjukhuset, är det något du behöver hemifrån förutom din favoritbok? Älskar dig! ❤️

Jag skickar snabbt iväg smset innan min fokus återgår till läraren som står framme vid tavlan och håller i ännu en av sina tråkiga föreläsningar. Snart känner jag hur mobilen vibrerar i fickan och med ett leende på läpparna fiskar jag diskret upp den och döljer den under bordet för att läsa Oscars svar.

Från: Oscar
Det blir jättebra Felix, allt jag behöver är dig! Sluta smsa nu unga man och fokusera på lektionen! Älskar dig också ❤️

Mitt leende växer sig större för varje ord jag läser och ett litet skratt letar sig upp ur min strupe innan jag höjer blicken och upptäcker lärarens frågande blick. Då biter jag mig snabbt i läppen för att tvinga tillbaka leendet och ursäktar mig snabbt vilket gör att läraren så småningom återgår till sin föreläsning.

När jag någon timme senare hoppar av bussen vid Oscars busshållplats så börjar jag småjogga i riktning mot Oscars hus. Desto snabbare jag kommer dit, desto snabbare kommer jag till sjukhuset och får träffa honom.

När jag väl når hans hus så låser jag snabbt upp ytterdörren innan jag kliver in i huset och behåller skorna på. Med kvicka steg skyndar jag mig upp på övervåningen och börjar genast att leta igenom Oscars rum efter hans favoritbok som han har bett mig om. Mitt i letandet ringer min telefon och jag fiskar snabbt upp den ur fickan och placerar den mot örat samtidigt som jag fortsätter att leta.

"Felix här"

Säger jag snabbt in i telefonen men när jag hör en kvävd snyftning så hajar jag till och rätar upp mig samtidigt som jag tar ett djupt andetag.

"O-Oscar ä-är det du?"

Frågar jag oroligt och snart fyller en kvinnas röst luren men kvinnans röst är alldeles för välbekant för att jag ska kunna slappna av.

"F-Felix, det här är Oscars mamma. D-du måste skynda dig till sjukhuset. H-han har blivit sämre"

Får hon ut med en skrovlig röst trots att jag hör hur hon kämpar för att inte brista ut i gråt. Oron fyller upp mig inombords som en flodvåg och jag börjar genast att småjogga tillbaka nerför trappan samtidigt som jag försöker hålla tillbaka tårarna som trycker på bakom ögonlocken.

"J-jag är påväg"

Säger jag med en svag röst och precis när hon ska svara så hör jag Oscars ynkliga röst i bakgrunden. Jag hör honom yttra mitt namn med en otroligt ynklig och svag röst och mitt hjärta brister. Med en suck hör jag hur telefonen lämnas över och snart fyller en väldigt välbekant röst upp mina öron.

"F-Felix"

Hör jag hans spruckna röst yttra och jag kvider till samtidigt som jag hugger tag i hans bilnycklar och kastar mig ut genom dörren.

"Jag kommer Oscar, j-jag är påväg"

Får jag fram samtidigt som jag rusar ut till bilen och kastar mig in i den och svär tyst för mig själv medan jag startar motorn.

"Det gör ont Felix, det gör så jävla ont"

Hörs hans svaga röst och hans ansträngda andetag tyder på att smärtan nästan är oundviklig vilket får mig att snyfta till innan jag sladdar ut från parkeringen och trycker gasen i botten.

"Jag kommer Oscar, jag är påväg. Stanna hos mig, stanna hos mig Oscar"

Säger jag med tårarna rinnandes nerför kinderna samtidigt som bilen börjar smyga sig upp i 140 km/h. På andra sidan luren hörs bara Oscars kvävda snyftningar och ansträngda andetag och jag svär tyst för mig själv när jag känner hur däcken slirar en aning på det blöta väglaget.

"Oscar jag kommer, jag äls-"