Förblindad // Foscar

23.

När jag vaknar så kan jag inte röra en muskel. Hela min kropp är fullständigt utpumpad och när jag sömndrucket blinkar med ögonen så svider det vilket tyder på att jag har gråtit. Först så förstår jag inte vad som har hänt men när doften från täcket som täcker min utmattade kropp slår mot mig så kommer minnena tillbaka och jag känner hur klumpen med tårar dyker upp i halsen och ett plågsamt läte lämnar mina läppar samtidigt som min kropp börjar att skaka av gråten. Plötsligt känner jag ett par svala läppar mot min nacke och ett par svala händer mot min spända mage vilket får mig att rycka till innan hans välbekanta röst når mina öron.

"Lugn Oscar, jag är här. Jag är här Oscar"

Viskar han mot mitt öra innan han lämnar en mjuk kyss bakom det och lugnande stryker händerna över min mage för att få mig att lugna ner mig. Jag andas hackigt innan jag rullar runt så att jag ligger vänd mot honom. Han möter mina ögon där tårarna rinner för fullt med ett par blanka ögon innan han drar in mig i sin famn och jag borrar in ansiktet i hans halsgrop medan jag släpper ut sorgen.

"Oscar, min fina fina Oscar. Allt kommer att bli okej"

Mumlar han fram innan han kysser mig lätt i hårbotten och i vanliga fall så hade hans ord fått mitt hjärta att slå dubbla slag men nu så fortsätter mina tårar att forsa ut i en väldans fart och Felix hud är snart helt blöt av mina tårar.

Efter ett tag så lugnar gråten ner sig och jag sjunker ihop i hans armar medan han fortsätter att stryka mig över ryggen för att få mig att lugna ner mig.

"Du måste äta något finis, kom så går vi ner till köket"

Säger Felix efter en stund och kysser mig löst i hårbotten igen. Jag suckar tyst och lyfter ansiktet från hans halsgrop så att jag möter hans blick. Han ler svagt mot mig även om leendet inte riktigt når hans ögon och stryker löst med fingrarna längs mitt kindben. Jag suckar tyst igen innan jag nickar och han ler svagt igen innan han försiktigt sätter sig upp i sängen och placerar armen runt min midja för att stötta upp mig innan han reser sig upp och tack vare hans arm runt min midja så får han upp även mig på fötter.

När vi slutligen lyckas ta oss ner till nedervåningen så leder han mig till soffan där jag sjunker ner. Varsamt placerar han en varm filt runt mig innan han försvinner in i köket. Min blick är fäst mitt ute i tomma intet och känslorna är avstängda. När Felix kommer tillbaka in i vardagsrummet med en skål med flingor så möter jag hans blick med trötta ögon samtidigt som han ställer ner skålen framför mig och slår sig ner i fåtöljen tvärs över.

"Ät lite Oscar"

Säger han försiktigt och jag fortsätter att studera honom med trötta ögon utan att röra en muskel vilket får honom att sucka tyst och sätta sig på knä framför mig på golvet.

"Snälla Oscar, för min skull. Bara några tuggor"

Säger han med en försiktigt men bestämd röst och flätar ihop sina fingrar med mina. Jag tar ett djupt andetag innan jag lyfter min lediga hand och tar tag om skeden och för den mot munnen. Ett minimalt leende pryder Felix läppar när jag tuggar i mig flingorna med långsamma rörelser. När jag sväljer ner den smaklösa maten så fäster jag blicken i tallriken och rör skeden i olika mönster genom yoghurten.

"Jag höll henne i handen in i det sista"

Får jag sedan ur mig med en sprucken röst och jag känner hur Felix kramar om min hand men fortsätter att sitta tyst för att låta mig prata.

"Hon var inte tillräckligt stark för att säga att hon älskar mig"

Säger jag och sväljer ner klumpen av tårar som trycker på i halsen.

"Och jag var inte tillräckligt stark för att berätta att jag kommer att sakna henne och att jag ska bättra mig för hennes skull"

Min röst sviker mig i slutet av meningen och jag är tvungen att hosta till vilket får Felix att sätta sig bredvid mig i soffan och lägga armen om min midja där han försiktigt låter tummen stryka längs mitt höftben.

"Jag trodde att det höll på att bli bättre. Jag trodde att allt skulle bli bra igen. Att Cindy skulle bli starkare, att jag skulle bli bättre i skolan och att jag skulle börja leva mitt liv. Erkänna min kärlek och kanske till och med få uppleva kärlek tillbaka. Men istället så händer det här. Istället så-så dör hon och jag v-vågar inte berätta för den jag tycker om att jag tycker om honom, j-jag vågar inte riskera att bli ännu mer krossad än vad jag redan är"

Får jag ur mig med en svag, ljus röst innan det brister och tårarna börjar återigen att rinna längs mina kinder. Felix drar genast in mig i sin famn och jag lutar huvudet mot hans bröstkorg och lyssnar till hans regelbundna hjärtslag.

"Du får inte ge upp Oscar. Ditt liv är inte över. Tänk på det såhär, du måste leva ditt liv till fullo, det är vad Cindy hade velat. Du måste leva livet för er båda"

Säger han och tårarna är tydliga i hans röst vilket får mig att lyfta på huvudet och möta hans blick igen. Han lägger händerna ömt om mina kinder och stryker med tummarna under mina ögon för att stryka bort tårarna.

"Du kan inte avstå från kärlek för att du är rädd för att få ditt hjärta krossat. Du kommer inte att kunna undvika det men en vacker dag så kommer du att hitta den person som läker ditt krossade hjärta. Du måste lova mig Oscar att du berättar för den du tycker om att du tycker om honom, du måste våga ta det steget för tänk om han känner samma sak"

Säger han och stirrar in i mina ögon. Jag sitter länge och tittar in i hans ögon innan jag suckar tyst och placerar handen mot hans bakhuvud.

"Du är så jävla blind"

Säger jag till slut innan jag lutar mig fram och pressar mina spruckna läppar mot hans.