Lost Boy » foscar

0.5

O S C A R

Jag vred och vände mig i sängen. Jag ville verkligen försöka somna om, men ljuset från fönstret lyste in för mycket. Jag öppnade ögonen och sträckte på mig medan jag gäspade. Jag förväntade mig att se Felix rädda ansikte nedanför mig på golvet. När jag kvällen innan hade insisterat om att det fanns plats bredvid mig i sängen så hade han tackat nej. Jag hade letat fram en madrass som jag hade lagt vid sängen. Där hade Felix sovit, troligtvis. Madrassen var tom och täcket låg skrynkligt och obäddat mitt på madrassen.

Jag hörde plötsligt en ringsignal. Jag drog upp telefonen och klickade på den gröna knappen. Jag kände fortfarande hur tröttheten låg som ett mörkt täcke över mig.

"Hallå?" svarade jag i telefonen med hes röst.

Jag hörde hur någon drog efter ett andetag på andra sidan luren. Jag rynkade pannan lite och la mig tillrätta i sängen igen. Jag fick ifrån mig ett till "hallå?" innan jag hörde en röst på andra sidan.

"Vem är du och var är Felix?" sa en orolig kvinnlig röst.

Var det i Felix telefon jag pratade? Vad skulle jag svara på kvinnans fråga? Jag kunde ju inte precis säga att jag bara var någon kille som hittade Felix på stationen när han försökte ta livet av sig, jag tyckte synd om honom och tog med honom hem till mig där han sov, men nu är han borta. Jag var tvungen att dra någon vit lögn.

"Öh, jag heter Oscar och, öh, är typ kompis till Felix", mumlade jag osäkert.

"Dig har jag aldrig hört om" , sa kvinnan. "Var är Felix?"

"Det undrar jag också", började jag. "... liksom, han sov här hos mig, och jag vaknade precis, men han är inte här."

"Så du menar att du inte vet vart min son håller hus!?" utbrast kvinnan som jag då förstod måste vara Felix mamma.

Jag svarade inte på hennes fråga utan bet mig långsamt i underläppen. Efter en stunds tystnad hör jag något försök till snyftningar på andra sidan. Grät hon? Jag drog snabbt efter ett andetag och försökte bli mer säker på vad jag hörde.

"Jag vet inte vad jag ska ta mig till",  hörde jag henne snyfta. "Man blir aldrig klok på den pojken."

Jag svalde jag hårt. Hur svarade man på något sådant? "Jag ska försöka hitta honom"? Det var omöjligt i den här stora staden. Han kunde finnas vart som helst. Jag valde att sucka lite. Jag fingrade lite på täcket som täckte den största delen av min kropp.

"Nej, jag bör inte sitta här och gråta",  suckade hon. "Han dyker säkert upp, det gör han alltid förr eller senare."

Jag fnös till lite tyst för mig själv. Hon hade alltså inga tankar på att leta upp honom? Inte ens att ringa efter någon som kunde hjälpa till? Om det här hade hänt för några år sedan och det handlade om mig skulle min mamma ringt runt i hela Stockholm, kanske i hela Sverige, för att få tag på mig.

Samtalet avslutades. Jag la ner Felix mobil på nattduksbordet. Jag rullade ur sängen och ner på madrassen. Jag drog täcket om kroppen och knep ihop ögonen. Lukten av Felix kändes tydligt. Jag förstod inte vad det var, men det var något speciellt med Felix. Jag menade inte då hans beteende eller utseende, det var något annat. Jag var tvungen att träffa honom igen. Men hur? Han kunde finnas var som helst. Om jag skulle försöka hitta honom inom det närmaste dygnet så behövde jag gå upp.

Jag hävde mig upp från madrassen och stapplade fram till garderoben med trötta steg. Jag drog snabbt på mig en vit t-shirt och ett par svarta jeans. Jag orkade inte bry mig om mitt hår såg bra ut eller inte, för det skulle inte precis komma fram en människa och påpeka det? Med en hand igenom håret vandrade jag mot köket. Jag öppnade kylskåpet och inspekterade vad som fanns där inne. Inget föll mig i smaken. Jag kände hur jag mådde illa, då är ingen mat god.

Jag gick tillbaka till sovrummet. Jag tog både min och Felix mobil och la dem i fickorna på jeansen. Med snabba steg så gick jag till hallen. Jag satte fötterna i ett par Vans och slängde på mig en tunn jacka innan jag öppnade dörren. Den var öppen, och jag hade låst den kvällen innan, Felix måste ha öppnat den. Jag tog upp nycklarna ur jackfickan och låste dörren.

Rent instinktivt gick jag mot centralstationen. Varför jag trodde att Felix var där visste jag inte. Det hade ju bara varit en slump att vi träffades där förut. Det var ju inte ett ställe som någon av oss hängde på ofta, vad jag visste. Men som sagt, jag visste inte. Det kanske var stället som Felix alltid var på. Det fanns massor av människor och man smälte ganska lätt in.

-

*gråter över att mina föräldrar säger att jag dricker för mycket cola*
Cola är så gott :(

Nu sitter jag på ett café i Ystad, vad gör ni?

(Är det bara för mig som Wattpad fuckar sönder?? Ser kapitlet helt weird ut??)