Lost Boy » foscar

1.3

O S C A R

Felix. Felix. Felix. Felix, Felix, Felix. Jag förstod mig inte på honom. Men det var bara det som gjorde honom mer intressant. Jag ville få honom att prata med mig. På riktigt. Prata om allting. Jag vill leka lite psykolog. Jag vill hjälpa honom. Men han verkar inte vilja ha min hjälp. Jag tyckte så synd om pojken.

Jag kände ett så stort begär av att bara springa ut och leta efter honom. Han kändes som en drog till mig. Jag kunde inte vara utan honom.

Det kändes för lamt att smsa honom. Han skulle inte svara om jag ringde. Jag ville inte behöva gå till centralstationen igen, även fast det säkert var där han var. Tänk om det var slutet för honom nu. Tänk om han precis hade hoppat nu. De tankarna fick mig direkt att rysa. Min kropp började skaka och producera svett.

Jag blickade ner mot bordet som fanns framför mig. Jag låste upp min telefon. Klockan var 12:32. Det var exakt 32 minuter sedan han hade stormat ut. 32 minuter av oro. 32 minuter av begär att få hålla om honom.

Jag hörde plötsligt en lös knackning mot ytterdörren och sedan en hård duns. I ren panik hoppade jag ur soffan. Med försiktiga steg gick jag mot dörren. Jag kikade igenom titthålet med ena ögat, men såg inget. Jag öppnade tveksamt dörren. På golvet utanför dörren såg jag någon sitta. Ett ansikte speglades mot mitt. Det var Felix ansikte. Hans ögon var alldeles röda. Hans kinder var dyblöta.

Jag tvekade. Borde jag lyfta upp honom eller räcka ut handen åt honom? Jag skakade i tanken på huvudet och satte mig ner på huk. Jag la ena armen om hans rygg och den andra under hans ben. Sakta lyfte jag upp honom. Han vägde inte mycket alls. Med snabba steg gick jag till mitt sovrum. Jag la försiktigt ner honom i min säng och drog täcket över hans taniga kropp. Han snörvlade högt till och tittade på mig. Jag satte mig på sängkanten och drog med handryggen över hans panna. Han slöt långsamt sina ögon och försökte – utan resultat – att lugna ner sina hackiga andetag.

"Ta det lugnt, Felix", mumlade jag. "Jag är här."

"Du kommer inte alltid att vara här", viskade han.

Han slog upp sina gröna ögon igen och tittade länge på mig. Jag rynkade på ögonbrynen och tittade oförstående på honom.

Vad menade han? Det var väl klart att jag alltid skulle finnas för honom. Jag vägrade att lämna honom nu. Jag vägrade ett någonsin lämna honom. Men han å andra sidan verkade inte ha problem med att springa ifrån mig.

"Nu förstår jag inte riktigt vad du menar", försökte jag.

Jag tog ett försiktigt tag om hans ena hand. Den var iskall. Felix suckade och drog tillbaka sin hand. Han la den innanför täcket.

"Jag är rädd, Oscar", sa han med lite darrig röst.

"Vad är du rädd för, vännen?" frågade jag och la huvudet på sned.

Felix suckade tyst. Han började leka lite med det stora vita duntäcket. Han slog ner huvudet mot kudden igen och tittade upp i taket.

"Dig, Oscar", sa han tillslut. "Jag är rädd för dig."

"Varför är du rädd för mig?" frågade jag oförstående.

Felix blick hamnade på mig igen. De gröna vackra ögonen var alldeles blanka.

"Du har fått mig att falla och jag är rädd att du ska lämna mig när jag är som svagast", mumlade han med darrig röst.

"Varför skulle jag göra det, Felix?" frågade jag med en försiktig röst.

En tyst suck lämnade hans läppar och han ryckte trött på axlarna. Försiktigt sträckte jag ut armarna mot honom. Han hoppade mot mig med täcket i famnen. Han drog täcket tätare om sin kropp och kurade in sitt ansikte mot det. Jag låste fast mina armar om hans kropp. Jag hörde hur han snyftade till lite. Försiktigt placerade jag en fjäderlätt kyss mot hans hjässa. Han började skaka mer och mer för varje minut som gick. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag drog upp hans huvud så det var i samma höjd som mitt. Bestämt tryckte jag ihop våra läppar till ett. Desperat arbetade mina läppar mot hans. Felix slutade direkt att skaka. Han drog långsamt ifrån och lät sin panna vila mot min. Hans andetag var korta och ansträngda. Hans ögon var slutna.

"Lita på mig, Felix", mumlade jag. "Jag är alltid här för dig."

Han suckade tungt. Hans andetag puffade mig i ansiktet. Jag studerade hans fina ansiktsdrag länge. Hans kinder var röda och uppsvullna av alla tårar. Jag drog försiktigt med händerna över hans små kinder. Han tog direkt tag om mina händer och andades lite häftigare.

"Lova Oscar, lova", viskade han hest.

Han slog upp sina vackra gröna ögon och tittade på mig. Hans ögon fascinerade mig så mycket. De var så sjukt vackra.

"Jag lovar", svarade jag tillslut.

-

Ja, jag har ändrat omslag igen, för jag blir ALDRIG nöjd!! Nu får vi se hur länge jag står ut med detta :-)

Men alltså, jag måste bara få tacka er. 1,5K reads, it's aweeeesooomeee, ni är bäst!!
Och sen, nummer #17 på slumpmässig kategori, liksom va? TACK! Hur insane?? NI ÄR BÄST!!

Tack, tack, tack!! ❤