Lost Boy » foscar

1.2

F E L I X

Jag satte mig hastigt upp och tittade mig omkring. Mitt hjärta dunkade med korta mellanrum och min andning var snabb. Till vänster om mig var sängen jag låg i tom. Täcket låg hopskrynklat nere vid fotändan på den breda sängen. Jag blinkade till några gånger för att vänja mina ögon vid ljuset. Jag satte mig på sängkanten och reste mig på vingliga ben.

Jag hörde en bekant röst i närheten. Det lät som sång och gitarrspel. Jag gick ut i det lilla vardagsrummet och såg Oscar ligga i soffan. Han höll i en gitarr som han spelade på. Han spelade några ackord och sjöng till. Jag kände igen låten.

Peter Pan, Tinker Bell, Wendy Darling, even Captain Hook, you are my perfect story book,

Neverland, I love you so, you are now my home sweet home, forever a lost boy at last...

Peter Pan, Tinker Bell, Wendy Darling, even Captain Hook, you are my perfect story book,

Neverland, I love you so, you are now my home sweet home, forever a lost boy at last...

Han måste ha upptäckt att jag stod och tittade på honom, då han avslutade sitt spelande och tittade upp på mig. Han la ner gitarren på golvet och satte sig upp i soffan.

"God morgon." sa han och log.

"Hej Oscar." svarade jag och kände hur en rodnad började spridas över mina kinder.

Varför behövde jag bli så generad för?

Oscar klappade lite försiktigt på stället bredvid honom i soffan. Jag gick med försiktiga steg fram och satte mig. Han drog direkt armarna om min kropp och kramade hårt om mig.

"Hur mår du?" frågade han milt.

Jag suckade tyst och tittade ner mot golvet. All värme som hade funnits i mitt ansikte för bara någon minut sedan var som bortblåst.

"Jag kan inte svara på den frågan..." mumlade jag tyst.

"Varför inte då, Felix?" frågade han.

Jag bet mig löst i underläppen och tog tag i hans båda händer. Jag började försiktigt att leka med hans fingrar. En ensam tår letade sig ur min tårkanal.

"För att jag inte vet hur jag mår." viskade jag.

En suck lämnade Oscars läppar. Han drog med ens upp mig i sin famn och låste fast sina armar om min kropp igen. Jag kände hur hans huvud låg mot min ryggrad. Mina tårar rann hejdlöst ner för mina kinder.

Jag var så patetisk. Det var inget jag behövde gråta för. Man vet inte hur man mår ibland, varför skulle jag behöva grina för det?

"Lilla Felix..." viskade Oscar.

Han tittade noga på mig. Det var som att han försökte memorera mitt ansikte. Med korta rörelser drog han med fingrarna under mina ögon för att försöka få bort alla tårar. Ett humorlöst skratt fick jag ur mig.

"Vill du ha något att äta, vännen?" frågade han försiktigt.

Jag skakade snabbt på huvudet.

Inte äta. Jag fick inte äta. Fick verkligen inte.

Oscar drog ena handen igenom mitt redan rufsiga och smutsiga hår. Han tryckte sitt ansikte nära mitt. Det resulterade bara till att våra näsor kolliderade. Ett snett leende tog plats i hans ansikte. En bit av hans vita tandrad syntes. Han vred lite på sitt huvud och jag kände hur hans läppar snuddade vid mina. Jag tog ett hårt tag om hans huvud och tryckte mig bestämt mot hans läppar. Oscar var inte sen med att låta sina läppar arbeta med mina i synk. Då jag kände att mina lungor var helt tömda på luft så drog jag försiktigt ifrån.

Oscars stora blå ögon tittade på mig. Hans ögon var verkligen jättefina. Flera olika känslor speglades i dem, så det var svårt att avgöra vad han ville.

"Är du säker på att du inte är hungrig, Felix?" frågade han sedan.

Jag skulle precis ge honom ett enkelt nej till svar, då min mage började kurra. Jag bet mig hårt i läppen och skakade på huvudet igen. Ännu en suck kom ur Oscar. Han la huvudet på sned och tittade menande på mig. Jag slöt mina ögon och försökte ta några djupa andetag, vilket slutade med att de bara blev hackiga. Jag försökte med bestämda händer dra bort hans armar från min kropp, men mina händer slutade inte darra. Jag reste mig med vingliga ben från soffan och tittade länge på honom. Jag tryckte hårt ner naglarna i handflatorna. Jag öppnade munnen. Jag ville skrika. Jag ville få honom att förstå. Men jag kunde inte. Jag fick ifrån mig ett litet pip. Mina ögon blev direkt tårfyllda och jag sprang iväg mot hallen. Jag drog på mig mina ytterkläder innan jag tryckte mig ut ur lägenheten. Jag sprang snabbt ner för alla trappor och skyndade mig ut ur höghuset. Bort från Oscar. Bort från alla frågor och påståenden.

Varför var jag alltid tvungen att springa ifrån alla mina problem? Det gjorde mig bara ännu mer patetisk. Fan Felix.

-

Gillar inte det här kapitlet. Det känns slarvigt gjort.

Men, jag dygnar, vad gör ni?