Lost Boy » foscar

Epilog

LÄS MEDDELANDET I SLUTET!!
-

O S C A R

Ett år senare

"Hej Oscar,

jag är inte bra på brev. Men jag vill ändå skriva detta till dig.

När du läser detta, då finns jag inte kvar vid liv. Troligtvis, annars har något gått snett.

Jag saknar dig mycket, Oscar. Jag mår inte bra utan dig. Visst låter det cheesy, men du är min livsglädje. Men utan dig är det tomt.

Du mår säkert bättre utan mig. Jag var bara en börda för dig. Men du var ett lyckopiller för mig.

Det jag är mest ledsen över är att jag inte fick chansen att säga hejdå. Det är därför jag skriver detta brev till dig. Det är mitt hejdå till dig. Så, hejdå Oscar.

Jag hoppas att jag får träffa dig snart igen. Eller, inte snart. Men någon gång. Då kan jag berätta alla fördelar med att vara i himlen, för jag hoppas att det är till himlen jag kommer, och inte till helvetet. Nu bytte jag samtalsämne helt, förlåt.

Oscar, jag älskar så mycket med dig. Din röst, din omtänksamhet, ditt hår, dina ögon, ditt skratt, ditt sätt att vilja beskydda mig, och så mycket mer.

Varje natt då jag ska sova, och varje morgon då jag vaknar, då spelas ditt skratt och din sångröst upp i mitt huvud. Visst är det så otroligt konstigt, men så otroligt fantastiskt? Det är det som får mig att orka med dagen.

Och, kan du lova mig en sak? Att nu när jag är död, då måste DU orka vidare utan mig, även fast det nog inte är så svårt. Men snälla, för min skull?

Och snälla, gör inget dumt. Jag vill att du går tillbaka till hur det var innan vi träffades.

Om jag träffar din mamma i himlen, då hälsar jag från dig.

Jag älskar dig Oscar.

Vi ses när vi ses.

Kram Felix."

Jag hade inte haft hjärta till att läsa hans brev tidigare än nu. Ett år senare.

Jag satt vid hans gravsten. Den var fin. Jag hade lagt tre röda rosor vid den. Texten på den kalla stenen var fint graverad. Allt var så fint. Men allt hade varit finare om det inte var Felix som var den som låg begravd.

Dagen då jag fick beskedet, en vecka senare än hans mor, då kände jag bara för att släppa livet, precis som han. Det fanns ingen mening. Allt var mitt fel. Det var jag som fick honom må ännu sämre. Jag borde inte lämnat honom. Det enda som fick mig att vilja stanna kvar på vår jord var att Felix ville det.

Önskningar som alla vidskepliga människor gör vid 11:11 och så vidare, sådana hade jag börjat göra. Men jag visste att mina böner inte skulle fungera. Att få tillbaka Felix. Att få spola tillbaka tiden. Få säga hejdå. Få rädda honom en sista gång. Få berätta alla hemligheter. Få berätta för honom hur mycket jag älskar honom.

Jag såg på texten på gravstenen igen. Tårarna rann okontrollbart ner för mina kinder. Min älskade Felix. Det var verkligen min Felix det handlade om.

Felix Sandman, född: 25/10 – 1998, död: 14/11 – 2015

Nu Felix, nu fick du flyga iväg tillsammans med Peter Pan. Lämna mig, lämna allt. The lost boy is free.

-
Ja, nu var allt det roliga över. Den här fanficen är slut.

Men du, vänta lite! Jag tänker berätta här att jag har FEM fanfictions på gång! Varav en är om Omar, och fyra är Foscar (Och det kan hända att en av dessa fyra är en kommande julkalender).

Men TACK så jättemycket för all DIN insats till den här fanfictionen, i läsning, i röstning och i kommentering. Det betyder jättemycket.

Och om jag var du skulle jag ha kvar denna i mitt bibliotek då jag kommer att skriva när nya fanfictions kommer upp!

PUSS OCH KRAM SKUMBANAN, SÅ HÖRS VI SÅ LÄNGE!