Lost Boy » foscar

1.0

O S C A R

Jag tyckte inte om känslan då jag hade låtit Felix gå. Jag hade ingen aning om vad han var kapabel till. Men jag kunde ana att han var kapabel till väldigt mycket, då han hade försökt ta livet av sig. Även om jag hade velat ta livet av mig, så skulle jag aldrig ha vågat, jag är för feg.

Jag satt på bussen på väg ut från stan. Jag skulle hem till mamma. Hon hade ringt och bett mig att komma. Det kändes inte bra i magen att åka hem till mamma. Det liksom knöt sig i magen på mig. Ett illamående nådde min hals. Jag höjde musiken från mobilen, som gick upp i mina hörlurar, ett par steg. Hela omvärlden var som borta från mig. Jag såg hur träd och hus susade förbi mig. Tillslut kände jag äntligen igen mig. Jag tryckte på stoppknappen och väntade in att vi skulle stanna. Jag rusade ut när bussen stannade. Jag förstod inte varför jag var så snabb, jag såg inte precis framemot detta.

Jag drog ur hörlurarna och stängde av musiken. Jag gick med försiktiga steg mot radhuset där min mor bodde. Jag slängde upp dörren och gick in i hallen.

"Hallå? Mamma?" ropade jag prövande.

I hela hallen fanns det tomma flaskor. Ren sprit hade det funnits i dem en gång i tiden. Jag lät både skor och jacka vara på, då jag hoppades på att jag slapp vara här så länge.

Jag fann min mor i vardagsrummet. Hon satt i den unkna beiga soffan. Hon såg relativt nykter ut, för en gångs skull.

"Oscar, min son! Du är här!" utropade hon och sträckte ut armarna.

Nej, hon var inte nykter. Det var bara så som det såg ut. Jag satte mig på kanten av en fåtölj mittemot henne. Jag bet mig långsamt i underläppen och tittade ner på mina händer.

"Du, nu är det såhär", började hon med en lite sluddrig röst. "Mamma är väldigt sjuk..."

Jag tittade upp på henne med hat i blicken. Rent ut sagt så hatade jag min mamma. Jag hatade hur hon behandlade mig. Hon kunde komma ut ur det här, men hon vägrade.

"Behandla mig inte som en femåring, du är inte sjuk mamma", fräste jag. "Du är en jävla alkoholist."

"Säg inte så!" svarade hon högt och sträckte ut handen mot mig.

Jag undvek hennes hand och fnös till. Så här skulle alltid våra diskussioner börja. Om man ens kunde kalla det för diskussioner.

"Jag vet inte hur länge till det här kommer fungera, Oscar", sluddrade hon sedan fram. "Du borde skaffa ett jobb!"

Jag himlade med ögonen och suckade. Samma visa varje gång. Hon sa bara så för att få supa ihjäl sig och bli av med alla sina problem, inte brydde hon sig om mig inte. Jag reste mig irriterat från fåtöljen.

"Ja men sup ihjäl dig då din jävla kärring! Jag bryr mig inte!" utbrast jag. "Bry dig bara om dig själv, skit i mig! Gör samma sak som pappa!"

"Sådär vill jag inte att du pratar med mig, Oscar", varnade hon och försökte titta på mig, utan resultat.

Hon hade svårt att hålla uppe sina ögon. Jag vände snabbt på klacken och sprang ut ur huset. Jag klarade inte av det här längre. Jag ville verkligen bara att hon skulle försvinna, för gott. Jag brydde mig verkligen inte om hon dog.

Allt var egentligen pappas fel. Allt var hans jävla fel. Det var hans fel att mamma började dricka. De började dricka mer och mer, tillsammans. Det blev för mycket för honom, så han stack bara. Mig lämnade han kvar med henne.

Jag skakade bort alla jobbiga tankar om min familj och gick för att sätta mig på bänken vid busskuren. Jag behövde åka hem igen. Direkt när min familj var borta ur min hjärna kom Felix dit. Hur mådde han? Vad gjorde han? Jag hade ju faktiskt hans nummer, jag skulle kunna ringa, eller smsa. Smsa blev bättre, att ringa kändes mer desperat.

Skickat från: Oscar

Tid: 15:48

"Hur är det med dig Felix? :)"

F E L I X

Ful, tjock, otillräcklig, värdelös, patetisk, oälskvärd, idiotisk, hatad. Det är bara några av sakerna jag är.

Jag hatade att stå framför en spegel, men ibland måste man. Ibland måste man se sina brister. Ibland måste fler göra det oftare än andra. Jag gör det nästan varje dag. Varje dag förstår jag varför alla hatar mig. Varje dag förstår jag att alla vill att jag försvinner.

Tårarna strömmar kontrollöst ner för mina redan blöta kinder. Mina ögon var alldeles röda av allt gråt. Mina kinder var alldeles uppsvullna. Jag tittade skakigt ner på min kropp. Jag var för tjock. Jag fick verkligen inte äta något. Jag satte mig ner på det kalla klinkergolvet och slog bakhuvudet mot väggen. Jag tittade på mina armar och ben. De fyra delarna av min kropp var fulla med ärr. Det var mitt sätt att låta mig själv hata på mig själv. För jag visste redan allt som alla berättade för mig. Jag var bara sjukt patetisk som grät över hur jag såg ut.

Jag reste mig igen och öppnade skåpet bredvid spegeln. Jag drog fram pillerburken med sömntabletter. Jag la ner två stycken i handflatan innan jag ställde tillbaka burken. Jag torrsvalde dem innan jag tryckte mig ut ur badrummet. Jag behövde få sova, utan att gråta mig till sömns. När jag kom tillbaka till mitt sovrum såg jag hur min mobil frenetiskt blinkade. Jag satte mig på sängkanten och tog upp den. Jag låste upp den. Ett sms hade kommit.

Skickat från: Oscar

Tid: 15:48

"Hur är det med dig Felix? :)"

 Jag bet mig långsamt i underläppen. Jag ville säga till honom att allt sög och att jag bara ville till tågstationen och få slut på allt lidande, men ändå ville jag inte få honom att bli rädd. En del av mig ville vara så långt ifrån honom som möjligt, medan en del ville sitta i hans famn och bli vaggad långsamt.

Skickat från: Felix

Tid: 17:13

"Jag önskar att jag kunde säga att det var bra."

-

Nu tänker jag sova. Godnatt på er.