Lost Boy » foscar

2.2

F E L I X

"Vart är du på väg, Felix?" frågade min mamma.

"Ut bara", mumlade jag ohörbart.

Tårarna var påträngande. Jag behövde få komma ut. Nu, direkt. Jag tryckte mig ut ur huset med en hård knuff som tog hårt på min arm. Jag kved tyst till.

Med snabba steg gick jag. Med skakig hand så tog jag upp min mobil för att se vad klockan var. 11:52.

På skärmen visades ett långt sms och ett missat samtal. Båda från Oscar. Mitt hjärta började rusa iväg. Men jag fick bukt på mina känslor och skakade enkelt på huvudet.

Jag hoppade på bussen mot stan och satte mig längst bak. Ingen skulle behöva lägga märke till mig.

Det var inte många människor som åkte på bussen, jag var nästan alldeles, alldeles själv.

Vid centralstationen så klev jag av. Mina ben började automatiskt att skaka.

När jag gick igenom resecentrumet tog jag upp mobilen och lät mig själv lyssna till röstmeddelandet som Oscar hade lämnat.

"Hej Felix. Du kommer säkert inte höra det här, men jag säger det ändå. Förlåt. Jag är dum i huvudet. Men jag älskar dig galet mycket."

Jag älskar dig med, Oscar. Bara så du vet det. För alltid.

Med skakiga fingrar bytte jag app till meddelanden. Oscars sms var nästan längre än en novell. Men jag var tvungen att läsa de sista orden han skrev till mig.

"Hej Felix,

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva i det här smset, så... det är lite pinsamt.

Först vill jag bara be om ursäkt för att jag lämnade dig förut. Men, jag kunde inte stanna. Jag klarade inte det. Det är så svårt att förklara allt.

Men jag lovar att göra det så fort vi ses igen.

Men okej, jag ska försöka få ihop något. Liksom, få ihop oss. Liksom... Nej, fan. Stryk det. Nej, stryk det inte. Äsch. Allt blir så fel.

Jag gillar dig Felix. Jättemycket. Ja, jag gör det. Du tänker säkert inte tro på mig, du vill ju inte tro på något alls som jag säger.

Du är den bästa människan jag vet om. Även fast ditt hår ofta är smutsigt (förlåt, men det är fint ändå) så älskar jag att leka med det. Jag drunknar i dina ögon, varje gång jag ser dem. Även fast jag avskyr att se att sorgen i dina ögon. Har du någonsin tittat in i dina smaragdgröna ögon? Åh, de är så vackra. Även fast jag vet om din ätstörning, så ser jag det fina i din kropp. Du behöver inte skämmas, vännen. Men jag vill inte heller att du känner dig tvingad till att äta. Jag vet att du avskyr att behöva spy. Jag har sett alla ställen du har skadat dig själv på, och för mig gör det inget, även fast det gör ont i mig att se alla gånger jag inte funnits där för dig, när jag borde.

Jag älskar att ta hand om dig, Felix. Du är min alldeles egna lilla docka. Eller, jag brukar låtsas att du är min docka.

Minns du hur rädd du var första gången vi träffades? När jag för första gången räddade dig för att ta självmord? Det var som att det var den dagen jag förstod att vi skulle hålla ihop länge. Det var inte så jättelänge sedan, men det känns som att det var flera år sedan.

Felix, jag vet att du är "the lost boy", att du inte kan hitta rätt väg, att du bara vill få slut på allt lidande. Men Felix, du vet inte hur mycket jag vill hjälpa dig. Men min hjälp verkar inte ha varit till någon nytta. Jag är så ledsen.

Men, jag vill bara säga att jag älskar dig. Ja, dig. Jag älskar dig Felix.

Jag hoppas verkligen att du läser allt detta. Det kommer ifrån det djupaste stället i mitt hjärta.

Xx, Oscar."

Alla hans ord fick mig bara att gråta mer och mer.

När jag hade läst de sista orden stod jag där igen. Stället där Oscar hade räddat mig två gånger tidigare. Men nu fanns ingen chans.

Ingen skulle någonsin få reda på det. Jag skulle bli bortglömd. Det skulle bli som när man precis har städat klart och upptäcker lite smuts, man sopar undan det under mattan. Jag är det dammet, jag har alltid varit det dammet.

Jag satte mig på kanten av den lilla upphöjningen ovanför tågspåret. Försiktigt hoppade jag ner och ställde mig precis där tåget kunde komma vilken sekund som helst. Omkring mig hörde jag hur människor ropade saker, viskade saker, pekade. Men inget gjorde mig något.

Plötsligt såg jag det ljusa ljuset från tåget. Innan allt hann svartna hann jag säga de fyra orden tyst för mig själv.

"Jag älskar dig Oscar."

T H E E N D

-

Ja. Så avslutar vi detta. Meeen, med en epilog också! Stay tuned!!