Lost Boy » foscar

0.1

O S C A R

Jag hade i hela mitt liv avskytt alla de här tiggarna som gick runt på Stockholms gator. Så hemskt kunde deras liv väl inte vara? Och i sådana fall, hur kul var det att gå runt och be om pengar varje dag? Jag hade inte ens tanken på att det någon gång skulle vara jag. Men nu stod jag här. Mitt på Plattan, med en gitarr i famnen. Jag behövde i alla fall få ihop lite pengar. Jag krävde inte mycket. Enda sedan mamma och pappa skilde sig hade allt bara blivit jobbigt. Pappa hade försvunnit direkt. Vart visste jag inte. Mamma hade blivit sjuk. Hon vägrade berätta hur hon var sjuk. Allt hon sa var att jag var tvungen att sköta mig själv nu. Hon hade köpt mig en lägenhet, men resten fick jag fixa själv. Eller visst, visst fick jag lite pengar skickade till mig en gång i månaden för hyra och mat, men inte mer. Och ja, man skulle kanske kunna säga att pengarna var slut...

Jag drog försiktigt med handen över strängarna. Vad skulle jag egentligen spela? Jag hade alltid älskat allt som hade med musik och göra. Under min uppväxt så hade mina föräldrar gjort allt för att jag skulle lära mig så mycket som möjligt. Det här med musik tyckte de bara var fånigt. De gånger jag hade frågat om gitarrlektioner så hade de satt mig i privatlektioner i biologi eller matte. Även fast de redan visste att jag var duktigast i klassen så ville de få in mer i min lilla hjärna. Jag hade alltid i smyg försökt mig på olika instrument och sång. Inte minst dans. Men nej, nej, inget praktiskt för lilla Oscar inte. När jag var runt fjorton och äntligen fick röra mig mer utomhus så drogs jag mer till musikens värld. Jag blir liksom i min egen värld då.

Jag drog lite över strängarna igen och bet mig i läppen. Var det värt det? Mamma skulle säkert få reda på det och skrika på mig hur misslyckad jag var. Det gjorde hon alltid då hon kom på mig med något som hade med musik och göra. Jag förstod egentligen inte varför. Det låter ju helt sinnesjukt.

Jag drog för tredje gången fingrarna över strängarna. Denna gång skapade jag ett ackord. Jag öppnade munnen lite förvånat och fortsatte med ackorden. Jag började försiktigt sjunga. Min röst var lite hackig, visst var den. Men jag ville ändå visa alla att jag kunde. Jag, Oscar Enestad, jag var för fan inte feg, jag kunde göra vad jag ville! Okej, det där var väl inte hundra procent sant, men man får väl drömma? Jag gick över från refrängen till andra versen och även refrängen ännu en gång.

He sprinkled me in pixie dust and told me to believe, believe in him and believe in me,

Together we will fly away in a cloud of green, to your beautiful Destiny,

As we soared above the town that never loved me, I realized I finally had a family,

Soon enough we reached Neverland, peacefully my feet hit the sand, and ever since that day...

I am a lost boy from Neverland, usually hanging out with Peter Pan,

And when we're bored we play in the woods, always on the run from Captain Hook,

"Run, run, lost boy." they say to me, "Away from all of reality".

Neverland is home to lost boys like me, and lost boys like me are free,

Neverland is home to lost boys like me, and lost boys like me are free.

Mitt under min sång jag hur människor passerade. Vissa kom fram, la ner ett litet mynt innan de såg upp på mig och log lite. Vissa bara gick förbi som om de inte såg mig. En kille – troligtvis runt min ålder – sprang plötsligt förbi. Han hade en luva för ansiktet och sprang i en nästan omänsklig snabb fart. Jag slutade tvärt att spela. Vissa människor omkring mig såg på mig, men det brydde jag mig inte om. Jag la ner gitarren i fodralet, la ner pengarna i fickorna och försökte följa efter killen. Min nyfikenhet gjorde mig nästan galen ibland. Jag såg hur killen sprang över gatan, och fortsatte bortåt. Han sprang över ännu en väg, mot centralen. Han gick igenom själva centralen och gick ut mot tågperrongen. Han tog några steg närmare tågrälsen. Jag stannade tvärt vid en pelare och drog efter andan. Tänkte han hoppa? Visst kände jag inte honom alls, men jag kunde inte låta honom göra det. Jag kunde inte stå här och se på när han miste sitt liv. Jag slängde av mig gitarren, jag brydde mig inte ett skit om den gick sönder eller ej, och sprang fram mot honom. Han räckte fram foten mot tågspåret som fanns under. Jag tog ett tag om hans axlar och drog honom mot mig. Han stirrade på mig. Hans ögon var stora, skräckslagna och smaragdgröna. Hans kinder var alldeles blöta av tårar.

-

Hoho, någon som läser?

Ni får i alla fall ett till kapitel, då det första var mer som en prolog.

Men vem tror ni är denna pojke som var nära att bli av med sitt liv? Stay tuned för nästa kapitel.