Lost Boy » foscar

1.5

O S C A R

Direkt efter mammas samtal fick jag panik. Såklart hade jag börjat gråta. Så fort jag pratar eller träffar mamma lackar jag sönder eller gråter jag.

Irriterat drog jag med fingrarna under mina ögon. Jag kunde inte visa mig svag för Felix. Jag försökte ju få honom att må bättre, han skulle ju bara må sämre av att se mig må dåligt. Fan Oscar. Du är så dum i huvudet.

Jag tog ett djupt andetag och gick in på mitt rum igen. Felix drog av sig täcket och tittade på mig. Han la huvudet halvt på sned och tittade på mig. Jag snörvlade till och drog med tröjärmen under näsan. En suck lämnade mina läppar innan jag gick fram och satte mig på sängkanten igen. Jag försökte le, men ett leende var jag inte säker på att det blev. Jag tog tag i hans händer och flätade samman våra fingrar. Jag bet mig i underläppen.

Jag borde berätta för honom. Men jag tvekade. Fjantig. Fjantig var jag. Det var bara att berätta.

"Förlåt", fick jag ur mig.

Felix såg oförstående på mig. Ett humorlöst skratt lämnade mig. Var jag fullkomligt idiotisk? Såklart att han inte förstår om jag bara kommer och ber om ursäkt mitt i alltihop.

"Förlåt för att du får se mig såhär, Felix", mumlade jag. "Det var inte meningen."

"Vad har hänt, Oscar?" frågade han.

Jag sög in läpparna så min mun blev ett enda rakt sträck. Jag slog ner blicken mot mitt knä. Men ändå så borrades Felix stora gröna ögon envist mot mina. Jag vände blicken mot honom igen. Jag öppnade min mun, men stängde den lika snabbt.

Det var svårt. Jag hade aldrig behövt berätta det för någon. I skolan hade jag alltid sagt att vi inte kunde vara hos mig och leka för att min mamma var sjuk. Det var aldrig någon som frågade. Men på något sätt så spreds det ändå. "Bögen Oscar Enestad, hans mamma är alkis!" Även fast det var länge sedan så gjorde de orden ändå ont. Faktumet gjorde ont. Även fast jag sedan länge hade accepterat det så var det vidrigt. Men såklart, vem skulle inte tycka det?

Jag ville bara bevisa för alla hur mycket bättre det var nu. Men det gick ju inte. Även fast det inte spreds när jag fortfarande gick kvar på gymnasiet så skulle jag visa för dem att jag mådde bättre än vad jag gjorde då.

Även fast jag hoppade av, så var allt så mycket bättre. Även fast allt ändå är som det alltid har varit, så är allt så mycket bättre.

Jag vill inte att Felix ska se hur jag kan må. Jag vill må bra för honom. Jag vill klara det här i fler år, med eller utan honom. Jag vill visa alla.

"Det finns något jag inte har berättat", sa jag tillslut.

Tystnaden som hade funnits i några minuter mellan oss hade varit skön. Felix var lugn. Inga frågor, jag kunde välja att prata när det kändes bra.

Jag öppnade min mun. En försiktig och generad rodnad spreds över mina kinder. Jag skakade på huvudet för mig själv och stängde munnen. Jag slöt ögonen och suckade.

"Nej förresten, det var inget", mumlade jag.

Feg, feg, feg.

Varför kunde inte orden bara kliva ur min mun?

Varför fungerade det aldrig?

Jag hade försökt skriva ner hur jag känner, utan resultat. Det gick bara inte.

Jag kunde inte berätta för en endaste människa att min pappa lämnade mig och min mamma när jag var sju år, för att mamma drack för mycket. Jag kunde inte berätta att jag senare det året fick reda på att han hade tagit livet av sig. Jag kunde inte berätta att allt var mammas fel. Jag kunde inte berätta att det var hennes trakasserier som hade fått min egen pappa att ta sitt eget liv. Jag kunde inte berätta att mamma än idag drack dag in och dag ut. Jag kunde inte berätta hur mitt liv såg ut bakom stängda dörrar.

Jag snyftade till, det var inte förens då jag upptäckte att hela mitt ansikte var blött av tårar. Jag slet händerna ur Felix och satte de över ansiktet. Jag lutade armbågarna mot mina knän och fortsatte att gråta. Jag brydde mig inte ett dugg. Ett hjärtskärande skrik lämnade mina spruckna läppar. Mina händer blev dyblöta av mina tårar. Det gjorde mig inget. Flera hulkande läten lämnade mig.

"O-Oscar?" försökte Felix prövande med tyst röst.

Jag tittade upp från mina egna händer och tittade på honom med min dimmiga blick. Han såg rädd ut. Nej, han såg vettskrämd ut. Jag hade skrämt honom.

"Förlåt mig Felix, förlåt mig fina Felix", viskade jag. "Jag lovar att det aldrig mer ska hända. Förlåt."

Jag tog ett hårt grepp om honom. Hans huvud las direkt mot mitt bröst. Jag försökte lugna ner mig själv genom att ta djupa andetag. Men andetagen slutade aldrig hacka.

"Vill du berätta?" frågade han.

Jag suckade. Jag lämnade en fjäderlätt kyss mot hans hjässa.

"Jag vill, Felix, men jag kan inte", sa jag så tyst så jag inte ens var säker på att han hörde mig.

-

Försöker ladda upp en video på YouTube, men det går ju sådär. Aja, titta gärna på den när den väl är uppe!

Och hörrni, jag saknar era kommenterar :( Hur är det med er?