Lost Boy » foscar

1.6

F E L I X

"Är du säker på att du inte vill att jag kommer?" frågade Oscar.

"Du kommer bli sjuk, Oscar", mumlade jag tyst.

"Det bryr jag mig inte om", sa han. "Jag vill ta hand om dig Felix."

Jag suckade tyst och bet mig försiktigt i underläppen. Jag tittade ner på täcket som hade börjat ramla ner från min kropp. Halva delen av min feta kropp blottades. Jag blinkade bort några tårar innan jag drog upp täcket tillbaka till hakan. Om Oscar skulle komma måste jag hinna klä på mig.

"Du kan väl skicka ett sms med adressen, så kommer jag snart vännen?" försökte han. "Snälla."

"O-okej", stammade jag.

"Super, då ses vi snart Felix", sa Oscar glatt innan han la på samtalet.

Jag suckade återigen. Med mycket kraft försökte jag sätta mig upp i sängen, utan resultat. Jag var för svag. Jag var alltid för svag. Jag blundade och lät tårarna få blöta ner mina kinder. Jag hade inget annat val.

O S C A R

Jag klev av bussen som jag hade suttit på i nästan tjugo minuter, för att komma hem till Felix.

Han hade aldrig nämnt någon familjemedlem, så jag visste inte om han bodde själv eller inte. Men en mamma visste jag ju i alla fall att han hade.

Jag gick med snabba steg och granskade vartenda hus jag gick förbi. Tillslut såg jag rätt nummer. Jag saktade in lite när jag gick upp för grusplanen till ytterdörren. Jag tryckte en gång på ringklockan och hörde ett läte. Nästan direkt öppnades dörren av en kvinna. Hon tittade länge på mig.

"Hej, vill ni något speciellt?" frågade hon.

Jag kände igen hennes röst. Det var kvinnan jag hade pratat med i telefon för någon vecka sedan. Felix mamma.

"Öh, ja, eh, jag heter Oscar", mumlade jag fram. "Är Felix hemma?"

Dumdass, såklart att han är hemma. Du pratade med honom i telefon för en halvtimme sedan, vad skulle han ha kunnat göra när han är sjuk?

"Ja, men han är sjuk", svarade hans mamma. "Jag tror nog inte att han kan ta emot besök."

"Jaha, men jag pratade i telefon med honom för inte så länge sedan, och då sa han att jag kunde komma", försökte jag.

"Om ni säger så då", sa hon med en suck. "Välkommen in Oscar."

Hon höll upp dörren och visade med en gest att jag kunde komma in.

"Tack så mycket", svarade jag artigt.

Jag knöt av mig mina skor, ställde de prydligt bredvid mig. Jackan hängde jag av mig på en galge. Jag borstade lätt av mina byxor och tittade upp på Felix mamma.

"Felix rum är det första till vänster på övervåningen", sa hon lite ointresserat.

Jag nickade lite försiktigt. Hon försvann sedan snabbt till något annat rum. Jag gick med tvekande steg upp för trätrappan. Jag gick fram till dörren som Felix mamma hade sagt ledde till Felix rum. Jag tog upp min hand och knackade försiktigt på.

"Lämna mig ifred", hörde jag Felix kraxa till.

"Felix, det är jag", försökte jag. "Oscar."

Jag hörde hur han försiktigt drog efter andan. Jag öppnade dörren och fick se Felix ligga i sin säng. Han hade täcket uppdraget till näsan. Han var - om möjligt - ännu blekare än vanligt. Han snörvlade till och tittade med blanka ögon på mig.

Jag gick direkt fram och satte mig på sängkanten. Jag försökte leta efter Felix hand under täcket, men det var nästintill omöjligt.

"Jag är varm, Oscar", klagade han tyst.

Jag satte handen mot hans panna och kände hur varm han var. Han måste ha feber. Jag drog flera tag med handryggen över hans panna.

"Ta av dig täcket då, vännen", mumlade jag.

Han skakade frenetiskt på huvudet. Jag drog bort min hand och såg oförstående på honom. En svag rodnad skapades på hans kinder.

"Jag har inga kläder på mig, Oscar", viskade han med ett tyst fniss.

Jag skrockade lågt för mig själv. Ett litet leende drog i Felix mungipor. Jag drog ner en bit av hans täcke och försökte fånga upp hans händer. Han såg förtvivlat på mig. Jag tittade ner på hans armar, när jag väl flätat samman våra händer, och såg då alla ärren som fanns över hela hans armar. Jag bet mig löst i underläppen.

"Förlåt, jag borde inte ha-", började jag.

"Nej, det är jag som inte borde skämmas över hur jag ser ut", snörvlade han. "Jag vet redan att jag är ful, tjock, värdelös och äcklig."

Det var inte förens då jag upptäckte att han grät. Jag släppte direkt hans händer och drog med fingrarna över hans våta kinder.

"Nej Felix, nej", viskade jag med gråten i halsen. "Du är jättefin."

Han ignorerade mina ord helt och skakade på huvudet. Jag tog ett hårt tag om hans smala ansikte och tvingade hans ögon att se in i mina. Tårarna gled ner från hans rödkantade ögon. Han drog gång på gång med fingrarna under näsan för att bli av med det våta snoret som gled ur hans fina lilla näsa. Han snyftade till och slog huvudet mot väggen bakom sig.

Jag drog försiktigt, men bestämt, upp honom i min famn. Han drog armarna om sina ben och tryckte ansiktet mot mitt bröst. Jag la armarna kring hans alldels för smala kropp och suckade. Jag brydde mig inte alls om att han satt i enbart kalsonger i mitt knä. Det var Felix som satt där, och det var allt som spelade någon roll.

-

Det är typ varmt ute?? Lyckan??

Hur har ni det? Allt bra? ❤