Lost Boy » foscar

1.9

F E L I X

Oscars närhet gör mig alldeles varm. Det kanske berodde på att han alltid var varm, och att jag alltid var kall.

Han höll mig hårt intill sig. Snarkade tyst. Sov.

Han hade frivilligt tillbringat de senaste nätterna med mig. Jag förstod inte varför eller hur.

Han försökte ju intala mig att han älskade mig. Jag kunde inte tro på honom. Jag hade gått på det tricket förut. Han skulle göra som alla andra. Han skulle ignorera mig. Han skulle frysa ut mig. Han skulle börja skratta åt mig. Jag skulle bli en sådan liten sak i hans ögon.

Några få tårar gled ur mina tårkanaler och ner för mitt ansikte. Ner på Oscars armar som låg slingrade om min kropp.

Jag älskade honom. Jag ville att han kände samma sak. På riktigt. Att han kunde säga det utan fasad. För visst hade han en fasad för mig. Det var säkert bara ett vad med någon av alla som hade retat och mobbat mig förut.

Jag ville skrika ut all smärta, men jag kunde inte väcka Oscar. Jag andades tungt och knep ihop mina ögon igen. Jag behövde somna om.

Jag älskade Oscars närhet. Det fick mig att må bra, för stunden. Så fort han skulle försvinna skulle hjärtat sjunka i bröstet på mig. Allt mörker skulle omsluta mig. Jag ville inte att det skulle hända. Det fick inte hända. Men visst visste jag att det snart skulle hända.

Han skulle tröttna på mig. Jag skulle bli otillräcklig för honom. Jag skulle inte kunna fullfölja hans behov. Lilla Felix kan ju inte göra någonting.

Med försiktiga tag tog jag bort Oscars armar om min kropp. Jag klev ur sängen och gick med darriga ben mot min garderob. Jag slängde ut ett par mjukisbyxor och en hoodie, som jag sedan klädde på mig.

Jag gick mot dörren, men stannade där. Jag tittade länge mot Oscar. Jag suckade. Jag kunde inte lämna honom. Inte här. Inte nu.

"Felix?" hörde jag Oscar mumla med sömndrucken röst.

Jag gick emot honom och satte mig på sängen. Han drog med handen längs mitt ansikte och tittade med trötta ögon på mig

"Vad gör du vaken nu?" frågade han.

"Jag... behövde tänka", sa jag tyst.

"Vad tänker du på, vännen?" frågade han.

"Jag vet ärligt talat inte", suckade jag.

"Kom här Felix. Lägg dig med mig", sa Oscar och sträckte ut sina långa armar mot mig.

Jag la mig direkt i hans famn – utan att tveka. Oscars läppar placerades fjäderlätt mot min hjässa. Jag rös till lite.

"Sov, vännen", viskade han.

Hans armar låg hårt om mig. Det var lite som ett lås, men jag tyckte om det. Allt med Oscar tyckte jag om.

Han la sig till rätta. Snart blev hans andetag tyngre och han sov igen. Lyckliga människa som hade så lätt att somna. Jag önskade också att jag hade så lätt att somna.

Jag hade alltid haft svårt för att somna. Jag tyckte om natten. Att vara uppe sent. Att bara vara. Bara tänka. Kunna tänka igenom allt som hade suttit fast som en knut under dagen.

På dagen var det alltid svårt att tänka. Man behövde vara trevlig inför människor. Man fick inte sitta och stirra in i väggen hela dagen. Man fick inte sitta inne hela tiden. Man kunde inte vara ensam.

Jag tyckte inte om alla dessa måsten. Om man inte ville, hur var det då?

Oscars betryggande armars grepp lättade om mig och det blev tack och lov enklare att andas. Jag tog ett djupt andetag och rullade av honom. Jag la mig bredvid honom istället. Jag förflyttade mitt huvud mot hans bröst. Med mitt öra hörde jag hans hjärta bulta i en jämn rytm.

När jag slöt mina ögon såg jag bara Oscar framför mig. Jag såg honom stå på Plattan. Han sjöng. Det var som första gången jag såg honom. Hans vackra röst klingade till låten han sjöng. Allt passade honom perfekt. Det var som gjort för honom.

Om inte jag hade kommit förbispringandes helt rödgråten så hade vi aldrig legat här tillsammans. Aldrig.

Jag skulle aldrig ha mött en ängel som honom om det aldrig hade hänt.

Sången sjöngs med Oscars stämma om och om i min hjärna. Det var nästan som en vaggvisa.

Ett försiktigt leende trädde fram på mina torra läppar. Jag suckade nöjt.

There was a time, when I were alone.

No where to go, and no place to call home.

My only friend was the man in the moon, and even sometimes he could go away too.

Jag skrattade tyst för mig själv.

Jag var egentligen lite som människan i den låten. Jag var kanske lost. The lost boy.

Jag lyfte huvudet från Oscars bröst och tittade länge på honom. Jag drog med handen över hans mjuka hår. Försiktigt placerade jag mina läppar mot hans ena kind. Han gnydde tyst till i sömnen, men vaknade inte. Han tog bara ett nytt grepp om mig och gosade in sin kind mot mitt huvud. Som ett gosedjur.

"Tack Oscar", viskade jag tyst.

-

Hahahahahhaskolansugersåmyckethshahahaha

Seriöst, jag har bara gått två dagar, och går inte ens efter schema än, och hatar det redan.

Har typ blivit sjuk också??

Rösta och kommentera om ni tycker synd om mig och avskyr skolan lika mycket som jag :D