Lost Boy » foscar

1.1

O S C A R

Jag kravlade mig slött ur sängen. Ännu en sömnlös natt. Så hade det varit den senaste veckan. Felix sprang runt i mina tankar hela tiden. Jag hade inte vågat svara på hans sms, jag visste inte vad jag skulle skriva, han skulle bara tycka att jag var påträngande.

Jag sträckte mig efter min mobil. Några notiser från Instagram, Twitter och ett mejl, men inga tecken från Felix. Jag låste ändå upp mobilen för att läsa mejlet.

Skickat från: Burger King Sergels Torg

"Tack för ditt mejl, kära Oscar!

Vi har det lite svårt just nu med personal, så vi skulle tacka väldigt mycket för förstärkning. Om du har tid snarast så skulle det vara super om du kunde komma in till oss så kan du få mer information.

Tack på förhand!

Med vänlig hälsning,

Maria,

Chef, Burger King Sergels Torg"

Jag tittade länge på skärmen. Mamma. Det var hon som återigen hade hackat sig in på min mejl och skickat en arbetsansökan till en snabbmatsrestaurang. Fan. Jag klickade bort mejlet och låste min mobil igen.

En tanke slog mig. Jag visste vart jag behövde gå. Med snabba steg gick jag ur sängen och slängde på mig första bästa plaggen jag hittade i garderoben. Jag la ner min mobil i fickan och nästintill sprang till hallen. På med skor och jacka innan jag sprang ut ur lägenheten. Jag sprang ner för alla trappor då jag visste att hissen alltid tog hur lång tid på sig som helst för att komma till rätt våning. Jag sprang ut ur höghuset, över Plattan, över alla gator, mot centralstationen. Jag trängde mig förbi massor av människor, ut mot tågspåren. Jag saktade av på takten då min kondition inte var den bästa, tyvärr. Jag gick igenom dörrarna mot tågspåren. Där såg jag hans gestalt.

"Felix", viskade jag tyst.

Jag såg hur han med långsamma steg gick runt vid alla tågspår. Jag granskade honom länge. Hans smala kropp och hans smala ansikte. På hans huvud satt en svart mössa. Den passade honom.

Utan att jag gjorde något så började mina ben att röra på sig. De gick mot honom. Han stod och tittade ner mot tågrälsen. Han skulle bara våga lämna mig. Jag ställde mig bakom honom. Det var inte förens då jag upptäckte hur hackigt jag andades och att det fanns tårar som blötte ner mina kinder. Han vände sig tvärt om och fick syn på mig.

"Oscar?" fick han ur sig. "V-vad gör du här? V-varför gråter du?"

"Hoppa inte, snälla Felix", snyftade jag fram. "Snälla, för min skull."

"Förlåt Oscar", mumlade han.

Han tryckte huvudet mot mitt bröst. Jag la armarna om hans taniga kropp och satte huvudet mot hans nacke. Mina tårar blötte ner hans jacka, men det verkade inte störa honom.

"Skräm mig inte så", viskade jag fram.

"Förlåt", mumlade han. "Jag är glad att du kom."

"Jag är glad att jag hann i tid", svarade jag med lite retsam underton, även fast det inte var något att skoja om.

Felix suckade tyst mot mitt bröst. Hans grepp om mig hårdnade. En tyst snyftning kom ur honom. Jag drog med händerna över hans rygg och vaggade honom lite från sida till sida.

"Kom Felix, vi går hem till mig, du är iskall vännen", mumlade jag.

Han nickade sakta. Jag släppte taget om honom och tog istället tag i hans frusna hand. Han höll hårt i min hand, med ett kramaktigt tag. Han tittade ner i marken med en lätt rodnad på sina bleka kinder. Det syntes klart och tydligt att han hade gråtit, då tårarna hade torkat över hans kinder.

Vi skyndade oss över vägen, och sedan över Plattan. Snart stod vi utanför min port och jag knappade in portkoden. Vi tog den allt för långsamma hissen upp, och var tillslut inne i min lägenhet. Vi tog av oss våra ytterkläder och begav oss mot den lilla soffan som stod mitt i lägenheten. Felix försökte gång på gång få ner ärmarna på sin hoodie mer och mer, även fast de redan var nere till fingertopparna på honom. Jag satte mig i soffan och sträckte ut armarna mot honom. Tveksamt satte han sig i mitt knä. Jag la armarna om hans kropp och suckade nöjt.

"Oscar...?" mumlade han.

"Ja Felix?" svarade jag.

"Kan du lova mig en sak?" frågade han.

"Jag kan lova dig vad som helst", sa jag.

"Lämna mig aldrig", viskade han med sprucken röst.

"Aldrig, Felix, aldrig", svarade jag tillbaka.

Ett nöjt leende spreds över hans smala ljust rosa läppar. Jag gav honom en enkel puss i tinningen. Han rodnade försiktigt. Jag satte ansiktet mot hans rygg. Försiktigt vaggade jag honom från sida till sida. Han kröp ihop i min famn och la armarna om mig kropp. Han vägde inte mycket den pojken, om jag sa så.

Egentligen kände jag inte Felix, även fast det kändes som att vi hade känt varandra hela livet. Det var konstigt.

"Oscar, jag måste säga en sak", mumlade Felix efter en stunds tystnad.

"Jag lyssnar", sa jag.

"Jag tror jag håller på att falla för dig Oscar", fick han ur sig. "Väldigt, väldigt hårt."

-

Okay okay okay. Jag känner verkligen att jag vill publicera en ny fanfic, men jag har sån enorm skrivkramp så jag typ vill slå någonting. Liksom, jag får nya idéer till nya fanfictions, men inte till sådana som jag egentligen behöver idéer till. What to do?

Och hallå guyys, jag saknar er i kommentarerna! Det är jättekul att skriva med er där, kom tillbaka så blir jag glad!