Lost Boy » foscar

0.8

F E L I X

"Kan du sluta vara så nervös?" suckade Oscar.

Ja, jag hade gått till Oscar ändå. Men jag vägrade att bo där. Aldrig att jag skulle göra det. Jag satt i soffan i hans lägenhet. Jag bet mig hårt i underläppen och kände hur mitt högra ben skakade lite. Jag kände hur Oscar närmade sig mig, vilket fick mitt hjärta att rusa iväg. Jag tryckte mig mer och mer mot kanten av soffan.

"Varför verkar du så sjukt obekväm?" frågade han. "Vad har jag gjort?"

"D-du har inte gjort något", mumlade jag. "Jag bara..."

Min röst dog ut. Jag suckade försiktigt och tittade ner på mina händer. Oscar flyttade sig närmare mig. Jag kände hur hans armar las om min kropp. Han tryckte in mig i någon sorts kram. Om jag skulle vara ärlig så kändes det tryggt. Jag kröp ihop i hans famn och suckade. Han drog med ena handen över mitt hår. Försiktigt tittade jag upp mot honom. Det var inte förens då jag kände de påträngande tårarna.

"Felix, du gråter", viskade han och försökte snabbt torka bort mina tårar.

Hans försök fick bara tårarna att forsa ännu snabbare, men jag fick ur mig ett tyst skratt. Han tittade förvånat på mig.

"Förlåt, d-det är bara det att i-ingen har brytt sig om m-mig förut". mumlade jag mellan tårarna.

"Varför då?" frågade Oscar dumt.

Jag suckade och tryckte ansiktet mot hans bröst. Han drog med handen över min rygg.

"Det är som att du inte ser det som alla andra ser", snyftade jag. "Hur värdelös jag är."

"Varför skulle du vara värdelös, Felix?" frågade Oscar förvånat.

"Du förstår inte", mumlade jag tyst.

"Nej, jag förstår inte varför man skulle tycka något sådant om någon annan människa", svarade Oscar enkelt.

Jag kände hur Oscars fingrar dansade runt på mina armar. Han drog upp ärmarna på tjocktröjan jag hade på mig. Hans fingrar kom emot alla mina ärr, vilket fick mig att tyst kvida till. Oscar slutade direkt. Han tog tag i mitt ansikte med sina båda händer. Det var som att mitt ansikte passade perfekt i hans händer. Han drog bort alla tårar med sina tummar och klämde fram ett litet leende. Ett försiktigt leende fick även jag fram. Oscar öppnade munnen men stängde den lika snabbt igen. En försiktig rodnad spreds över hans kinder.

"Vadå?" försökte jag hulka fram.

"Nej, det är inget", skrattade han tyst.

"Joho Oscar, du rodnar jättemycket", svarade jag.

"Jag tänkte bara fråga en sak, men det skulle förstöra stämningen", mumlade han och tittade på mig igen med sina stora blå ögon.

"Fråga du", sa jag försiktigt.

Oscar drog efter ett djupt andetag. Han fortsatte att rodna innan han tittade på mig igen.

"Får jag kyssa dig nu?" frågade han.

Jag tittade länge på honom. Vad skulle jag svara? Jag kunde inte svara. Efter en kort diskussion i min egen hjärna så tryckte jag snabbt mina läppar mot hans. Jag spärrade upp mina ögon. De träffade direkt Oscars ögon. Han var lika förvånad han. Plötsligt slöt han sina ögon och lät sina händer leta sig upp till mina kinder. Borde jag göra samma sak? Jag slöt långsamt mina ögon och satte mina händer mot Oscars armar. Hans läppar arbetade ivrigt mot mina. Hastigt drog jag bort mina läppar från hans. Han tittade snopet på mig.

"Förlåt, jag har aldrig", mumlade jag försiktigt fram.

"Har du aldrig kysst en kille?" frågade han.

Skamset nickade jag. Jag sa att jag var homosexuell men hade aldrig kysst en kille, hur homosexuell är man då? Det kan ju kanske bero på all mobbning, att jag aldrig ens hade en riktig vän.

"O-om jag ska vara ärlig så har jag aldrig kysst någon över huvud taget", kraxade jag sedan fram.

"Det är okej, Felix. Du behöver inte skämmas", sa Oscar med ett försiktigt leende. "Det finns inget du behöver skämmas över."

"Tack", fick jag tyst ur mig.

Oscar log. Han drog med fingrarna över mina kinder. Jag svalde hårt och kände hur jag började rodna.

"Du är så fin, Felix", mumlade han.

Han granskade mitt ansikte länge. Tillslut stannade hans ögon vid mina ögon. Jag fortsatte att rodna.

Det var nog första gången som jag kände mig omtyckt. Jag tror nog att jag aldrig hade känt mig omtyckt. Även fast jag på något sätt fick för mig att Oscar verkligen brydde sig om mig, så kom otrygga känslor krypandes. Tänk om han bara spelade? Tänk om han blev betalad för det här?

Jag suckade försiktigt. Jag kröp ihop i hans famn och tog ett hårt tag om hans båda händer. Hans armar låg löst om min kropp. Hans haka placerades på min hjässa. Oscars andetag var lugna och rytmiska. Det gjorde mig trygg på något sätt. Jag kände hans lätta hjärtslag mot min rygg. Jag flätade försiktigt samman våra händer och bet mig långsamt i läppen medan jag tittade ner mot soffbordet.

"Oscar, tror du... tror du på kärlek vid första ögonkastet?" frågade jag tyst.

-

LOVE IS IN THE AAIIIIR!

Alltså jag är så glad. Jag är på väg hem - och då får jag äntligen träffa mina kompisar igen! Och jag kan enkelt åka iväg någonstans med dem och ååååh!

Sen så säger mamma att vi kan åka till Stockholm nästnästa vecka och det gör mig så så så glaaaad! Alltså, ÄNTLIGEN kommer jag få komma tillbaka till staden som gör mig glad.

Hur mår ni idag då? (: