Lost Boy » foscar

0.6

!! LÄS MEDDELANDET I SLUTET, DET ÄR VIKTIGT !!
-

F E L I X

Jag vet inte hur, men jag hade tillslut lunkat mig till centralstationen igen. Jag hade vaknat upp på den där bänken. Jag var fortfarande blöt, kläderna vägrade att torka. Men det gjorde mig inte så mycket.

Jag bet tag i underläppen och funderade ett tag på vad jag skulle göra. Jag stirrade tomt framför mig. En stor klocka mitt i visade på fem över tolv. Det var fullt med människor som sprang förbi med resväskor. På ett sätt kändes det lugnande, men ändå blev jag otroligt stressad.

Plötsligt – mitt bland alla människor – såg jag något som jag hade sett förut. Han hade fluffigt mellanblont hår och lysande blå ögon. Det var som att det lyste kring honom, som en ängel. Det var han, gitarrkillen, eller ja, Oscar som han hette. Han såg sig förvirrat omkring och kliade sig i nacken. Hans blick landade plötsligt på mig. Hans ögon spärrades upp och han gick med raska och bestämda steg mot mig. Oron steg inom mig. Mitt hjärta började dunka snabbare och snabbare innanför bröstet. Var det nu han skulle komma fram och skrika på mig hur värdelös jag egentligen var? Var det nu hans medlidande tog slut? Precis som med alla andra som jag hade tagit in – och även ut – ur mitt liv? Han stannade framför mig. Han gick ner på huk. Var det nu han skulle slå mig blodig? Nej, han kunde inte göra det här. Var det nu han skulle föra bort mig och sedan lämna mig helt ensam igen? Han satt under några minuter kvar i samma ställning. Hans oroliga blå ögon var som fastklistrade mot mina. Hans varma händer snuddade försiktigt vid mina iskalla. Jag ryggade förskräckt undan och drog över de blöta jackärmarna över händerna.

"Felix", började han.

Jag ville – och vågade – verkligen inte möta hans ögon. Jag började försiktigt tugga lite på insidan av min ena kind. Jag stirrade tomt på en fläck på golvet. Jag kände hur hans fingertoppar snuddade vid mina knän. Direkt landade min blick på honom. Hans blå stora ögon var oroliga. Han såg ledsen ut. Jag ville inte att han skulle se ledsen ut. Jag kände bara hur jag ville slänga armarna om honom, men då skulle han förstå vilket freak jag var. Han öppnade munnen igen för att fortsätta prata.

"Jag förstår inte ens varför du är här", hörde jag mig själv avbryta honom med en brysk röst.

"Jag vill bara", försökte han.

"Nej, du bryr dig bara nu för att du tycker synd om mig", sa jag skarpt. "Vi kommer aldrig träffas mer och du kommer glömma mig snabbare än blixten."

"Nej, Felix sluta", sa Oscar.

"Jag har varit med om det alldeles för många gånger", fortsatte jag. "Jag orkar inte mer."

Utan förvarning så reste jag mig snabbt från bänken. Jag började gå. Varför jag hade gjort det visste jag inte, jag hade ingenstans att ta vägen.

En del av min hjärna försökte intala mig att jag var rädd. Rädd för Oscar. Det lät skrattretande. Men ändå, var jag rädd för hans närhet? Var jag rädd för hans läggning? Eftersom jag aldrig hade träffat en sådan människa tidigare?

Jag stannade mitt i ett steg. Jag hade inte kommit långt alls. Mina andetag var relativt snabba. Jag skakade snabbt på huvudet och fortsatte att gå. Efter att jag hade gått kanske tio meter till hörde jag ljud av ett par springande fötter som gång på gång träffade marken. Tillslut kände jag två händer på mina axlar. Jag vändes snabbt om och möttes av Oscars blick. Hans blick var arg och hela uttrycket var hårt. När han såg min vettskrämda blick mjuknade han lite. Han drog upp händerna till mitt ansikte. När hans fingertoppar träffade mina kinder rös jag till. Hans blå ögon stirrade djupt in i mina. Jag tänkte precis öppna munnen för att be honom att försvinna då jag kände hans läppar tryckas mot mina. Mina ögon spärrades direkt upp. Jag såg hur hans ögon var slutna och han halvlog lite. Hans läppar masserades hårt mot mina. Jag förstod inte vad jag skulle göra. Jag förstod inte vad han gjorde. Var han medveten om vad han gjorde? Var han medveten om att han kysste mig, Felix Sandman? Jag vågade inte dra ifrån, men inte heller besvara hans kyss. Dels så visste jag inte hur jag skulle göra, sedan vågade jag verkligen inte. Tillslut drog han äntligen ifrån. Hans ögon öppnades och han tittade på mig med en förvånad blick.

"Felix, jag", började han.

"Nej, glöm det", avbröt jag skarpt. "Glöm mig. Glöm allt."

Med de orden sagda lämnade jag centralstationen. Jag hade ingen lust att fortsätta en dum diskussion med honom. Vi hade inget att säga varandra. Han var bara en idiotisk kille som trodde sig veta så mycket mer än vad han egentligen visste. Han trodde att han visste hur han skulle behandla mig. Han trodde att han visste saker om mig. Han trodde så mycket, men han visste inget.

-

Hallåå på eer!

Nu är det såhär, att jag behöver er hjälp. Jag ska snart publicera en ny fanfiction, då jag har många på G, men vilken vet jag inte. Så, här kommer ni in!
Så, ni kommenterar (NU VILL JAG ATT MÅNGA MÅNGA MÅNGA KOMMENTERAR!!) vilken av följande ni skulle vilja att jag publicerar:

* 11:11 - en Foscar-fanfic

* Baby, I'm a nightmare, dressed like a daydream - en Ogmar-fanfic

* Best Friends - en Foscar-fanfic

* Ingen annan rör mig som du - en Foscar-fanfic

* Kind Of Neighbours - en fanfiction om Omar

* Partners In Crime - en fanfiction om Oscar och Ogge, vet dock inte vad för shipnamn de har, haha

* Sången vi alltid sjöng - en Foscar-fanfic

Så, kommentera flitigt nu så får vi de vad som kommer att publiceras! Och nej, ni får inte veta vad de handlar om, hehe!

Juste, när jag ändå håller på så tänkte jag göra lite reklam.
Ni får gärna följa mig på twitter och instagram, där jag heter j0hannalindgren .
Ni skulle också gärna få skriva till mig på kik, jag kan vara ganska rolig ibland. Där heter jag jojjosss , men se till att berätta snabbt att du är från Wattpad, annars så kommer jag bli lite fundersam och så, haha.

Glöm inte att jag blir jätteglad om ni läser alla andra fanfictions jag har också!

Okej, nu ska jag avsluta mitt alldeles för långa meddelande, haha!

Ha en bra dag!