Lost Boy » foscar

2.1

F E L I X

2 veckor. 14 dagar. 336 timmar. Så lång tid hade jag varit ifrån min Oscar. Eller, han var inte ens min. Men det är något jag önskar.

Att sitta och skriva långa texter är inget jag är bra på. Men ändå så sitter jag i min mjuka säng med papper och penna i mina frusna händer. På kuvertet bredvid mig har jag skrivit Oscars namn. Det enda som pappret består av just nu är tårar.

Det kommer bli mitt första och sista brev till honom. Jag vill ge det personligen. Eller sticka in det i brevinkastet vid hans lägenhet.

Oscar brukade få mig att må bra. Jag var nästan glad i hans sällskap. Jag var aldrig glad. Det kunde min mamma intyga. Till och med hon hade sett mig le när han var med.

Två veckor var egentligen inte så lång tid, men för mig utan honom kändes det som en evighet.

Jag mådde dåligt. Jag satt bara och stirrade in i väggen. Upptäckte utbuktningar i väggen. Såg små fula färgrester på väggen. Vad var det för liv? Jo, det var ett liv utan Oscar.

Mina känslor för honom var egentligen ganska skrattretande.

Men han ville inte träffa mig mer. Han hade stuckit. Jag hade gjort något som hade fått honom att må dåligt, vilket fick mig att må ännu sämre. Oscar var en för fin människa för att må dåligt. Även fast jag visste att det var något han dolde. Men det var nog bäst om han fick fortsätta dölja det.

Men en kram. En ynka kram var allt jag behövde. En kram från Oscar.

Jag var klyschig, men det var allt jag begärde. Jag behövde hans närhet en sista gång.

Det enda som spelades om och om och om igen i mitt huvud var Oscars röst när han sjöng, och inte minst hans underbart klingande skratt. Mitt hjärta hoppade över ett slag bara jag tänkte på det.

Jag önskade verkligen att det inte hade slutat såhär.

Ena sidan av mig önskade att jag aldrig hade träffat Oscar. Då skulle det inte gjort ont på det här sättet. Allt skulle sett annorlunda ut.

"Käraste Oscar..."

Jag fick inte ner mer. Vad skulle jag skriva i mitt brev? Vad brukade man skriva i brev?

"Felix?" hörde jag en röst säga från dörröppningen.

Mitt hjärtas slag ökade direkt och jag hoppades oändligt på att få se Oscars gestalt i dörröppningen. Men icke, det var min mammas. Hon la huvudet på sned och korsade sina armar.

"Vad gör du?" frågade hon.

"I-inget", stammade jag fram. "Lämna mig ifred."

Istället för att lyda min order så klev min mamma in på mitt rum. Hon satte sig på sängkanten och tog bort täcket som låg i vägen. Direkt skrynklade jag ihop papprena och slängde bort dem ur hennes åsyn.

"Tänker du på den där Oscar igen?" frågade hon.

En snabb och kort nick lämnade jag till henne. Ett tyst skratt lämnade hennes läppar. Hon rufsade till mitt hår innan hon reste sig igen. Hon gick mot dörröppningen innan hon stannade igen och såg på mig.

"Glöm honom, Felix", sa hon enkelt. "Tro inte för mycket."

Hon vände på klacken och försvann snabbt igen.

Det var så typiskt min mamma. Så fort något fick mig att må någorlunda bra, då skulle allt glömmas bort. Det var ändå ingen idé att försöka fortsätta, allt skulle förändras. Det var alltid så hon sa och menade, om allt.

Jag tog min mobil i händerna och tittade länge på den. Jag drog med fingret över skärmen och suckade tungt. Hela jag suktade efter att få skriva in hans nummer och bara höra hans lena och mjuka röst. Få höra honom säga mitt namn en sista gång. Försiktigt la jag tillbaka telefonen på nattduksbordet igen.

Jag fingrade med knappen på bordslampan och suckade tungt. Tårarna gled fortfarande ner för mina svullna kinder. Plötsligt tog jag tag i lampan och slängde ner den på golvet. När glaset krasade till så skrek jag högt.

Min mammas ord ville verkligen inte försvinna från min hjärna.

O S C A R

"Hej och välkommen till Felix mobilsvar. Jag kan typ inte svara, eller något. Ring tillbaka, eller säg något efter pipet. Eh, tack. *piiip*"

Han svarade inte längre. Han visade ingenting om att han fortfarande fanns. Det gjorde mig orolig.

Jag ville få be om ursäkt. Jag hade betett mig som en idiot mot honom. Jag var så dum.

Fan Oscar.

Tänk om du blivit av med din sista chans.

Men ändå, jag hade inte försökt allt jag kunde. Jag var för feg. Jag var rädd för vad han skulle säga.

Jag saknade hur det var. Jag saknade allt.

"Hej Felix. Du kommer säkert inte höra det här, men jag säger det ändå. Förlåt. Jag är dum i huvudet. Men jag älskar dig galet mycket", mumlade jag tyst in efter mobilsvaret.

Usch var stel jag var. Jag var dålig på sådant. Jag var bättre på att skriva. Borde jag skriva något?

-

ALLTSÅ DET ÄR SÅ LITE KVAR PÅ DEN HÄR JAG DÖÖÖÖR

På tal om inget, jag spräckte min telefon igår, så nu får jag använda min farbrors gamla telefon och en surfplatta. Livin' the life...