Varför just mig.

Kapitel 14 | Sovlösa nätter

.|Zekes Pov|.

Jag satt på sängen och strax efter det satte sig Thorne bredvid.
Han drog in mig i hans famn och än igen var jag tryckt mot hans bröst med ansiktet åt sidan.

"Är det något som får dig att må dåligt Zeke?"

Jag bröt mig loss utan problem denna gången, antagligen lät han mig och så kolla jag rakt in i hans ljus bruna ögon. Jag kände själv hur tårarna brände i ögonvrån och klumpen i halsen börja växa en igen.

Han kolla tillbaka och jag såg oroligheten i hans ögon.

Hur märkte han.

Hur länge har han vetat.

Jag bet mig i tungan och sen bestämde mig för att säga det.

"Thorne.. Ja, jag har haft ganska mycket problem o-och jag har tappat vikt, S...sen så brukade jag gråta mig själv till sömns men det är bara skit prat och värdelöst, ingen bryr sig ju änd-"

.::Thornes Pov::.

Orden ekade genom öronen, hela meningen.
Hela hans skakiga röst ibland.

Men jag bröt det sista han tänkte säga och drog med han när jag la mig ned, Så jag hade hans kropp tight mot min.
Jag hade inte vetat någonting, inget alls.

Åh vad jag önskade att jag vetat om Zeke innan.
Han tog sina armar om mig och tryckte ansiktet mot mitt bröst, Sen fort efter kom dom varma tårarna. Jag tog mina armar tightare om han och klappa hans rygg svagt.

Han hade sina armar om mig med hans små händer greppande i min tröja.
Jag lyfte mitt ansikte mot hans hår och viskade för att försöka få han att må bättre.

"Zeke.. Hur länge har det varit såhär? och du ska veta att du är allt för mig och jag bryr mig så jävla mycket om dig."

"Fyra år."

Jag suckade, Min värld var ledsen och det gjorde mig ledsen med, Så jag hade bestämt mig för att få min värld att bli glad igen.
Jag tog hans haka i mina fingrar och lutade hans ansikte upp mot mitt.

Jag kysste han och hans tårar långsamt slutade, Sen sluta jag kyssen och han kolla på mig med en rodnad.

"V-vad håller du på med?!"

Jag krama han tight igen och luktade på hans hår.

"Älskar dig med."

Han stretade inte emot och slappna av, jag själv somna dock.

.|Zekes Pov|.

Thorne hade somnat för en timma sen och klockan var väll elva på natten. Jag långsamt och försiktigt tog bort Thornes armar omkring min kropp och gick tyst ut ur rummet och ner för trapporna, till köket.

Det var bäcksvart, Självklart mina föräldrar lägger ju sig vid tio.
Jag suckade och tog upp min telefon istället för att använda det ljuset för att riskera att väcka mina föräldrar med sovrummet nära köket.

Jag tog en pall och ställde den framför köks skåpen högt upp som jag ville åt och ställde mig på den, sen öppna en av köks skåpen och sträckte min arm mot det glaset jag ville ha.

Sen stängde jag tyst och gick ner från pallen försiktigt, sen la glaset på köksbänken och gick för att lämna tillbaka pallen på exakt samma ställe som jag tog den ifrån, sen gick tillbaka till köket och gick mot kylskåpet.

Öppna det, tog en Dr pepper burk och sen gick mot glaset på köksbänken. Öppnade burken och hällde i halva burk läsken i glaset, sen gick mot det stora fönstret som hade soffa i fönsterkanten inomhus.

Det hade ett litet mint grönt bord, som jag övertalat mina föräldrar att köpa när jag var 10 och den pastel gröna dynan med vita kuddar som jag valt med, det här är min höna. Den hade även gardiner vid sidan av och om jag drog för dom skulle ingen inte se igenom dom.

Det fick plats för tre där, men jag har ju inte tagit med så många vänner på alla mina år i mitt liv.
Jag har alltid varit med hög 'status' bara för jag stuckit ut, men för det mesta brukade jag vela vara ensam och alla förstod det utan att fråga och så blev jag den populära ungen alla sluta bry sig om.

Ja visst dom har inte glömt att jag finns, dom bara låter mig vara, utom om dom vill fråga nått förstås. Det är lugnt iförsig, Men hur jag vet att dom inte har glömt mig är för att alla i klasserna ofta checkar in mig eller snackar bakom min rygg om hur 'snygg' och 'perfekt', 'Söt' och sist 'Snäll' jag är, Tillomed hört att folk i dom andra årskurserna säger det med.

Men dom känner inte mig.

Dom vet inte ett skit.

Jag suckade och satte mig i fönstret på den mjuka dynan och la ner Läsk burken på bordet, drog för gardinerna och kolla ut ur fönstret medans jag drack läsken lugnt och tyst i min ensamhet.

Jag gillar inte när folk kallar mig perfekt, för även om jag har depression vill jag aldrig vara perfekt.
Jag är den jag är och jag gillar inte när folk kallar mig perfekt.

Jag blev dock mobbad en del av skol åren, Dåligt mobbad och allt hände i 6:an till 8:an Bara för att jag inte har svenskt utseende.
Jag är asiat och genom åren har det varit ett depressions byggande problem.

Under åren har jag fått tankarna att jag ville se ut som dom, alla svenska och europeiska. Men jag har redan vant mig efter år.

Dom brukade gå med den klassiska "Ching chong."
Skiten och "pappan japan, mamman kinese, stackars barn."
Jag hatade det och hemligt gick jag hem och grät.

Jävla patetisk jag är.
Jag har hatat mig själv enda sedan dess.
Även gråtit mig själv till sömns vid den perioden.

Jag är så patetisk eller hur, tänker jag för mig själv,Men alla gråter så det är okej.

Men på det senaste har, Jag inte gråtit.

På grund ut av Thorne.

På något sätt, blir allt bättre omrking han.

Allting.

Jag grät, Blöta kinder av tårar.
Lusten att vara kapabel av att säga det jag vill.
Lusten av att vela ge upp.

Men nej.
Det var bestämt.

Jag ska leva för Thorne.