Jag drömmer ofta om att få komma härifrån men det är en dröm som alltid kommer förbli en dröm. Jag haltar fram med Hampus i hälarna. Jag känner tårarna av smärtan från knät rinna ner för mina kinder. Men jag tvingar mig själv att fortsätta. Någon dag kommer jag ur det här helvetet, frågan är bara om jag gör det levande eller död, dom har ingen användning för mig när jag blir gammal. Men jag undrar om jag kommer ur det levande eller död eller levande men skadad. Jag suckar. Nej, jag får vänta med att hitta svar på den frågan det kommer väl någon gång komma ett svar, men bara inte idag eller nästa dag, utan säkert flera år framöver.
Jag plågar mig själv att fortsätta tills vår mästare, han som alla tjänar blåser av och låter mig gå hem. Men jag kan inte gå hem, Cornelia skulle bara tro att jag skolkade. Så jag åkte hem men jag gick aldrig in. Jag går ut och går en bit bort från barnhemmet. Jag gick genom högt gräs, ängar och åkrar och kände alla minnen av alla gånger jag rymt komma tillbaka. Hur jag sprang med andan i hals gropen, med tårar i ögonen eller med knutna nävar redo för strid. Jag stannar vid ett speciellt träd och lägger handen på barken. Jag lutar mig mot den. Mitt knä gör ont och jag är helt svag i benen. Jag orkar inte gå längre men jag tvingar mig själv att gå hem. Jag skulle vila en vecka sen skulle jag komma tillbaka och göra mig redo för stor strid vad nu det betyder.
YOU ARE READING
Jobba för att få leva
RandomLivet är så orättvist! Olivia klagar på att hon bryter en nagel och Johanna på att insekter flyger runt i luften runt omkring henne eller att nagellacket blev helt fel färg. Men jag klagar inte, men ändå borde jag det. Jag måste arbeta för ett krim...
