Jobba för att få leva

Kapitel 6 - En knäpp dröm

Jag log mot Hampus och skrattade. Helvetet hade tagit slut, vi var nu fria. Fria att göra vad vi ville. Jag och Hampus hade på börjat vår romans och livet hade just börjat. Jag sprang runt hand i hand med Hampus och vi skrek glatt. Våren hade bara börjat och allt var frid och fröjd. Vi gick ut utanför murarna, utforskade världen. Jag, Hampus, Cherry och Tony. Vi var alla tillsammans. Ett gäng som ingen kunde hejda. Vi var ostoppbara och oslagbara.  

¨Zelda!!!!!!!!¨ Jag vaknar med snabbt av att någon hoppar på mitt knä. Jag skriker och reser mig snabbt upp. Problemet är bara att vi har våningssängar här. Så jag smäller in huvudet i sängen över. Jag hör skratt medan jag själv känner hur världen snurrar runt omkring mig. Allt snurrar och skratten ekar i mitt huvud. Jag känner mig helt vimmelkantig. Jag kanske kommer svimma snart...

¨Olivia! Hon har ju för helskotta brutit knät, du kan inte sitta där och hoppa!¨ skriker Cornelia och bär bort henne. Jag lägger ner huvudet på kudden igen och lägger min vänstra hand över pannan. Jag var jätte varm. ¨Ajaj, hur mår du?¨ Jag hör hennes röst men hon är långt borta även om hon är faktiskt är väldigt nära. ¨Zelda?¨ säger hon. Hon tar bort min hand och känner på min panna. ¨Men lilla vän¨ säger hon och går snabbt härifrån. Rummet snurrar runt och det känns precis som när jag ramla ner för trappan förutom att jag inte får ont. Cornelia kommer tillbaka med en blöt handduk och tempen som mäter temperaturen mot pannan. Hon sätter den mot min panna. 

¨40 grader, kära nån¨ säger hon och lägger den blöta kalla handduken mot min panna. Jag känner hur mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Hela min kropp är tung. Mitt huvud dunkar och rummet snurrar bara fortare och fortare. ¨Du ska få ta en Alvedon som sänker febern¨ säger hon. Hon ger mig en tablett och ett glas vatten. Jag sätter mig upp och lägger tabletten på tungan. Jag sväljer ner den med vattnet men tappar glaset av yrseln och Cornelia skriker till när det flyger glasbitar över hela golvet. ¨Akta er för glaset ungar¨ säger hon och hennes röst är långt långt borta. Mitt huvud vänds automatiskt åt vänster och faller lätt av kudden och allt blir svart.

Jag springer från skogsbranden, så långt jag bara orkar och faller ner för ett stup. 

Jag slår upp ögonen med ett skrik. ¨Kära nån, hur mår du, hjärtat?¨frågar Cornelia. Jag kollar på henne och ser hur hon snurrar runt , runt, runt och runt. ¨Va still¨säger jag med svag röst.¨Vill du ha lunch?¨ frågar hon. Jag försöker putta bort henne men jag missar. Jag hänger över kanten och kräks. ¨Åh, stackaren¨ säger Cornelia och går därifrån antagligen för att hämta papper och medel eller någon trasa eller något i den stilen.