Jobba för att få leva

Kapitel 3 - Ett brutet knä

Det är inte lätt att leva som jag. Cornelia och jag åkte till läkaren och undersökte mitt knä, han tyckte vi skulle åka till sjukhuset så vi gjorde det. Och där fick vi resultatet. Ett brutet knä. ¨Vet du hur det gick till?¨ frågar dom på sjukhuset. ¨Jag råkade snubbla på idrotten¨ säger jag. ¨Hur då?¨ frågar dom. Jag tänker efter men inser att jag måste svara snabbt innan någon börjar misstänka något. Cornelia har redan sjukskrivit mig från skolan men jag ska gå imorgon och bara skippa idrotten, problemet är bara att hon inte vet om vad vi har för lektioner. Snatteri, smygning, styrketräning, konditionsträning och annat nödvändig träning för blivande tjuvar. Att skippa idrotten hjälper inte någonstans. 

Men just nu får jag njuta av en extra dags ledighet. Vi äter lunch hemma och sen åker vi till en organisation med kläder till barnhemmet. Kläderna är oftast slitna, väldigt använda, fula och så men ibland kan man hitta riktiga fynd! Men jag stjäl för att få snygga kläder, jag vet redan om att det är fel men det känns inte som att jag har så mycket val. 

När vi kommer hem går jag ut och sätter mig på gräsmattan. Jag minns när jag kom hit. Jag var fyra år och var en envis liten flicka. Jag sprang runt huset och gjorde som jag ville. Jag bråkade nästan alltid med Cornelia och Amelia. Ingalill var för gammal, hon var inge rolig att bråka med och dessutom var hon alldeles för snäll. Jag bråkade med dom, jag rymde från barnhemmet flera gånger, jag sprang flera meter och det fortsatte länge. Men när jag blev 10 sprang jag km och när jag blev över 12 kunde jag gå i raskt tempo en hel mil. Nu har jag till och med bättre kondition än då, jag skulle säkert kunna gå flera mil eller kanske springa en hel mil, vem vet. Men med ett brutet knä kommer jag ingenstans. Eller i alla fall inte speciellt långt. 

Jag ser mig omkring och påminner mig själv om alla minnen härifrån, bra som dåliga.