Jobba för att få leva

Kapitel 5 - En vilodag

Det var inte kul att vara i skolan, smyga, stjäla och få skuldkänslor men det var i alla fall en sysselsättning. Jag sitter på sängen och kollar runt i rummet. Mitt liv är hela tiden träna, träna, träna men nu kan jag inte träna, varken springa eller gå långt. Jag kan knappt bära tunga saker. Jag lutar huvudet mot väggen. Jag kollar på min garderob, det enda jag gjort på hela dagen var att köpa ett lås med pengarna jag stal av banken. Nu kan ingen ta mina kläder utom den som har nyckeln och det är jag. 

Jag skiter i att sitta på rummet och stirra på en tom vägg, jag går ut till den lilla bäcken utan skor, så ingen ska misstänka att jag är ute när mina skor är borta. Jag kupar händerna i bäckens kalla vatten och häller över mitt knä. Jag suckar lätt, det är jätte skönt med svalka på det. Det slutar liksom bränna för några minuter och då slipper jag lida varenda sekund. ¨Zelda?¨ säger en röst. Den låter inte sträng eller arg, mer ledsen och förvånad. Jag vänder mig om och ser Cornelia. Jag glömde helt bort att hon brukar gå förbi bäcken på sina dagliga promenader. ¨Jag ville bara få lite syre¨ säger jag. ¨Du skulle ju vara hemma och vila, då läker det snabbare¨ ¨Jag vet¨ säger jag tyst. Jag går mot henne och följer med henne hem. ¨Nu får du inte röra dig mer, jag kommer upp med mellanmål åt dig och håller borta dom andra så dom inte stör dig¨ säger hon. Jag ler tacksamt. ¨Tack, Cornelia¨ säger jag. ¨Har du slutat kalla mig faster nu?¨ säger hon och ler. ¨Vi säger bara faster för att vara artiga och nu är jag tonåring¨ säger jag och ler retsamt. ¨Slutar man vara artig då?¨ frågar hon. ¨Du gjorde det¨ säger jag och ler. Hon har faktiskt berättat det själv, när jag fyllde tretton. För då ville hon berätta hur hennes livet som tonåring var.