Jobba för att få leva

Kapitel 7 - Brev? Till mig?

Jag var hemma med feber och magsjuka resten av den veckan men nu är jag nästan helt frisk. Jag har bara lite över höjd feber. 37,2 men det är ingen fara. Och mitt brutna knä är också nästan läkt. 

Jag vet att det låter helt sjukt men det var faktiskt helt underbart att vara sjuk, jag slapp pistoler och hårda slag, jag drömde mardrömmar om det men det är inte samma sak. Imorgon går jag tillbaka till skolan, jag är riktigt rädd. Bara tanken att få åka tillbaka får en sorg tändas inom mig. En sorg skapad av rädsla och tårar. Jag kollar ut genom fönstret och tänker på vilken hemsk värld vi lever i. 

Barnhem är ett sånt där ställe som alla bara tar för givet är hemskt men det är det inte. Det är vår värld som är hemsk. Min så kallade skola och den här staden, människorna på den så kallade skolan, det är dom som är hemska. Jag fattar fortfarande inte varför alla tror barnhem är så hemsk eller varför jag trodde det innan jag kom hit och fick veta sanningen. 

Ändå längtar jag hem, hem till Dallas där jag föddes. Jag saknar USA, jag vill resa dit, det kommer alltid vara mitt första hem. Men det här är definitivt mitt andra trots att jag hade ett hem innan jag kom hit. 

Jag kollar ut över staden. Jag ser inte speciellt mycket egentligen men jag förställer mig hela staden i mitt huvud. Upp för kullen till vattentornet och fortsätt bort då är du plötsligt mitt i staden. Affärer, shoppingcenter, kemtvätt och allt möjligt ligger därborta. Men om du tar vänster direkt när du kommit ut från barnhemmet går du bara mot gröna åkrar och gula fält. Men om du tar höger kommer du ut på en liten bilväg du får fortsätta långe om du vill komma någon vart sen får du välja vilket håll men om du tar avfarten till höger, där får du också fortsätta länge innan du kommer till min så kallade skola. Avsides från resten av staden. 

¨Du har fått ett brev¨ säger Cornelia och avbryter mina tankar. Jag kollar på henne. Hon snurrar runt med ett brev i handen. ¨Wow, hoppas det är en inbjudan till den kungliga balen¨ säger jag ironiskt. Hon ler. ¨Kanske inte, men det är från Hampus¨ Jag blir stel och mitt leende försvinner helt. Hon räcker fram brevet med ett leende. Jag pressar fram ett leende och sträcker mig ut efter brevet med en skakig hand. ¨Är du så nervös?¨ säger Cornelia med ett leende. Jag vet inte mycket om såna där "mamma leenden" men just nu känner jag på mig att hon ler ett sånt. ¨Han kommer inte dumpa dig på brev i alla fall¨ säger hon och ler. Jag tar brevet och hon vänder sig om och går. Dumpa mig genom brev??? Vänta lite nu..... Hon tror väl inte vi är ihop?!

Jag går mot min garderob och låser upp den. Vissa kanske tror jag överdrev lite med att skaffa lås till garderoben, det verkar i alla fall som Cornelia tycker det. Jag lägger brevet i garderoben, jag stänger garderobsdörren och låser låset. Jag sätter mig på sängen och funderar om det kanske stod något viktigt i brevet, något som jag verkligen måste veta. Gjorde jag fel med att inte öppna det? Borde jag öppna det?