Jobba för att få leva

Kapitel 11 - En misslyckad plan

Min och Cherrys plan gick inte som förväntat, det hade inte ens börjat. Men hon är i alla fall närmare planen än vad jag är.

Jag åker till sjukhuset med Cornelia för att hälsa på Cherry. "Jag tror du kanske får gå din egen väg" säger en sjuksköterska med medlidande röst när jag kommer in. "Det går inte, vi är vänner! Vänner överger inte varandra" säger jag och går närmare. "Nej, jag menade att Cherry inte finns kvar i vår värld längre" säger hon och går ut från rummet. Hennes mening blir riktigt svår smält. Jag kollar på Cherry och suckar tungt samtidigt som jag fäller en tår. Cornelia går ut och pratar med sjuksköterskan och jag tar Cherrys iskalla och likbleka hand. "Förlåt" mumlar jag tyst. Jag sväljer. Dom ska få igen! Det kan jag lova! Jag går ut i rummet och in till sjukhusets kök och snappar snabbt åt mig en kniv. Sedan går jag in på toaletten och skär upp min hand, inte för att jag mår dåligt eller vill utan för att jag måste. Jag tar ut spårsändaren och håller min blödande arm under kranen. Jag tvättar av kniven och lämnar den i köket precis där den låg. Jag går till bilen och sätter på mig en tjock och varm kofta som Cornelia tagit med åt mig. Sedan går jag tillbaka till Cherry. Jag vet inte om jag inbillar mig eller inte, men det ser ut som om hon ler svagt. "Jag ska allt visa dom" är dom sista orden jag säger innan jag lämnar ordet med en kall och bestämd blick. Ingen bråkar med mina vänner! Det ska dom allt ha klart för sig!