Jobba för att få leva

Kapitel 12 - Ny plan

Jag springer hela vägen från barnhemmet till skolan nästa dag med en stor ryggsäck på ryggen. Det är en fruktansvärt lång bit och det är tungt och min arm svider fortfarande. Men efter att ha fightat, smugit, snokat, stulit och sprungit flera km nästan varje dag i flera år så har man faktiskt ganska bra kondition, fast visst blir man trött.

Jag stannar i gläntan som ligger ungefär 10 km bort från skolan. Jag klättrar upp i ett träd med min värkande höger arm och vilar i en timme. Att springa med en arm med ett stort sår på sig är inte enkelt. Jag öppnar min ryggsäck och tar ut tre alvedon tabletter och sväljer ner med lite vatten från min stora vattenflaska på 2 liter. Jag sväljer dom och håller i min arm. Det svider, hugger och gör bara fruktansvärt ont. Tårarna av smärta fortsätter bränna bakom ögonlocken. Jag lutar huvudet mot trädet och andas tungt. Jag orkar inte springa mer, men jag visste att det här uppdraget skulle ta tid så jag packade ner både vatten och mat. Men bara en liten macka och en banan till matsäck, jag antar att jag behöver mer mat nu när jag väl kommit hit. Mina ögonlock blir tyngre och tyngre och tillslut orkar jag inte hålla dom uppe och somnar.

********

Jag vaknar av en hård smäll och jag skriker av smärta. Jag lägger ner händerna på det fuktiga gräset och häver mig upp på fötter. Min arm svider ännu mer och hela min kropp värker, jag hade inte förberedd mig på att somna och falla ner från en hög trädgren. Det är redan  skymning och min mage kurrar högt. Min väska är kvar uppe i trädet. Det var inte enkelt att ta sig upp förra gången med en värkande arm men nu får jag klättra upp med en helt värkande kropp och en extra värkande högerarm. Perfekt.

Mina armar och ben skakar orkeslöst när jag äntligen klättrat upp på trädgrenen igen. Jag andas tungt och öppnar väskan och tar ytligare tre Alvedon tabletter, jag vet att det är överdos men om det hjälper mig att sluta lida av smärta så är det mer än värt det. Jag väntar till den värsta smärtan försvunnit sedan tar jag på mig ryggsäcken igen och klättrar ner.

När jag är två meter över marken kliver jag på nästa trädgren men missar den med foten. Jag hänger i min högerarm som förtillfället inte är speciellt stark och självklart orkar jag inte hålla mig kvar utan ramlar ner. Min rygg slår hårt emot marken och jag stönar smärtsamt och reser mig snabbt upp igen. Det är kallt och jag har inte speciellt mycket till ytterkläder. Jag har ett bar svarta jeans som nu är mer gråbruna av lera och smuts och ett svart linne och en tunn svart vindjacka. Jag har håret uppsatt i e hög hästsvans och mina svartvita nike skor. Jag hör ett dovt morrande från mörkret och ryggar till. Månens ljus lyser bara upp gläntan allt utanför gläntan är kolsvart. Jag kan skymta något hundliknande komma smygandes emot mig. Trädbarken och löven som ligger över vissa delar av gräset prasslar till. Jag kan inte mycket om hundar men dom är släkt med vargen så deras beteende borde vara ganska likt. Jag stannar till, vänta lite hur trovärdigt är det att en ensam hund smyger omkring i skogen? Jag ser den inte men jag hör den gläfsa, morra och smyga omkring i mörkret. Om det är något jag kan om hundar så är det att sätta sig ner och aldrig se en främmande hund i ögonen. Jag tar av mig ryggsäcken och sätter mig sakta ner. Mina ben skakar av rädsla. Jag sätter mig ner på huk och kollar ner i mitt knä. Hoppas det är en myt att dom känner lukten av rädsla. Jag blundar hårt. Morrandet upphör och jag öppnar sakta ögonen. Mycket riktigt ser jag en varg, den är inte långt borta. Bara en meter ifrån mig. Den nosar runt min ryggsäck, antagligen har den känt lukten av min kycklingmacka. Jag rör mig lätt och den vänder sig snabbt om. Jag vrider snabbt bort huvudet för att undvika ögonkontakt. Den går upp bakom mig och luktar mig i rumpan. Jag undrar för mig själv varför alla djur alltid vill lukta andra djur och människor i rumpan. Jag kan i alla fall inte se någon förtjusning i det. Den lägger sig ner framför mig och verkar ganska fredlig. Jag ler svagt och sträcker osäkert fram handen, antingen innebär det mer Alvedon och överdos eller så innebär det att jag kan undvika skador från just den vargen. Den nosar nyfiket på min hand och jag kan känna den blöta nosen mot min hand. Jag tar en djup inandning och försöker vara lugn medan jag fortsätter undvika ögonkontakt. Den slickar lätt på min hand. Jag vrider huvudet mot den och tar försiktigt ögonkontakt med den. Jag kan inte hundspråk eller vargspråk men det känns som om den godkänt mig till flocken.

Jag hämtar sten och trä och försöker göra eld... Det går inte. Jag håller på att frysa ihjäl och vargens varma mjuka päls ser ut som en helt underbar värmespridare. Den ser ut som en inbjudande huvudkudde när den ligger där men jag vågar inte chansa så jag blåser ut varm luft på mina händer och försöker göra mig kompakt och behålla lite värme i alla fall.  Jag huttrar och skakar av nattkylan. Men lyckas till slut somna.