Det 71 Hungerspelen

Hemma

Jag sitter på tåget. Vi är i distrikt 10. Snart hemma. Jag sitter i mitt rum och tittar ut genom fönstret.
-Althea, du måste byta om nu. Vi är snart framme, säger Mirelle plötsligt.
-Ja, svarar jag.
Jag går bort till garderoben. Där har Titus hängt en mörkblå klänning som jag ska ha. Jag tar på mig den och släpper ut mitt hår som jag har haft i en hästsvans. Samtidigt känner jag hur tåget bromsar. Mirelle ropar på mig och jag går ut.
Tåget stannar och dörrarna öppnas. Utanför ser det ut som hela distrikt 11 har samlats. Och längst fram står mamma, pappa och Rye. Så fort jag har klivit av tåget springer han fram och kramar mig. Sen kramar jag mamma och pappa också. Jag ser att mamma har tårar i ögonen.

Jag går längs gången fram till scenen. Samma scen som jag stod på för två veckor sedan. Alla applåderar och jag ler. Det är så härligt att vara hemma igen.

Efter det går vi bort till Vinnarbyn. Alla våra möbler och saker är redan flyttade till det nya huset. Efter en stund knackar det på dörren. Jag går bort och öppnar.
Det är Milena. Vi kramas jättelänge innan jag tar med henne in på mitt rum. Jag berättar för henne om Mist. Den snälla flickan från distrikt 12. Jag berättar om Titus. Min stylist. Jag berättar om allting.

När Milena har gått hem och vi har ätit går jag och lägger mig. Det är så skönt att sova i min egen säng igen. I mitt eget distrikt. Jag somnar väldigt snabbt men efter bara ett par timmar vaknar jag av jag skriker. Mamma kommer och sätter sig vid min säng. Hon säger att det är okej. Att jag är hemma och att allt kommer bli bra men känslan av Velvet som ligger över mig med kniven mot min hals försvinner inte. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna sova utan mardrömmar igen.

När jag kommer till skolan nästa dag kommer nästan alla fram till mig. Alla vill veta allt men jag har ingen lust att prata om det. Jag vill bara glömma. Men det kommer jag aldrig att göra. När klockan ringer och alla har satt sig på sina platser säger fröken.
-Jag tycker att vi ska ge Althea en stor applåd. Alla börjar applådera.
-Jag vill inte ha någon applåd, säger jag.
-Varför inte? Frågar fröken förvånat.
-Jag vill inte ha några applåder för att jag har dödat oskyldiga människor, skriker jag och springer iväg. Jag springer ner till skogsdungen. Efter en liten stund kommer Milena. Hon sätter sig bredvid mig och säger.
-Jag kommer antagligen aldrig förstå hur det känns men jag förstår hur fel det känns att döda oskyldiga människor. Hon kramar mig och då känner jag att livet kommer aldrig bli som förut igen men det kan nog ändå bli bra.