Big Girls Don't Cry-Bok 2

Prolog

Markus P.O.V

Jag tränger mig igenom den otroligt fyllda korridoren för att komma fram till mitt skåp. Man kan ju tycka att det skulle vara enkelt med tanke på att jag är längre och antagligen starkare än i stort sett alla här.
Ingen av de andra skolorna hade varit så här liten eller så här fylld med folk, den här skolan är väl antagligen fylld med alla som inte passar in på de andra. Här omkring finns alla möjliga sorters människor, sportfånar, fjortisar, snobbar, nördar, festprissar, alla man kan tänka sig. Jag kommer ihåg den första skolan jag kom till var full med enbart tjejer och ett få antal med killar som var för blyga för att ens säga ett ord. Den var bra tills en speciell tjej började stalka mig, i vanliga fall hade jag förmodligen låtit henne men jag hade inte kunna sluta på Cassandra och till slut fick jag nog och smällde till henne. Det gjorde självklart att jag blev utkastad, jag trodde att jag bara skulle bli avstängd i några dagar eller så men tydligen var det för allvarligt för att ha kvar mig på skolan. Det här är min sista chans, alla de andra skolorna har kastat ut mig och vad ska man säga? Den här suger. Jag kommer fram till mitt skåp och upptäcker Mike, den största idioten på skolan. Han har varit på mig sedan min första dag här och han vägrar att ge upp. Tydligen har  jag gjort så att hans flickvän gjorde slut med honom. Han vrider huvudet mot mig och ger mig ett irriterande flin medan kompisarna bredvid honom ser hur stela ut som helst. Mike är ungefär lika lång som mig  fast han är lika smal som en pinne och har inte en enda muskel i kroppen. Hans kompisar är rena motsatserna, de är extremt korta och riktigt muskulösa. Jag suckar och går mot dem.

-Hade du tänkt och stå där hela dagen eller? Muttrar jag irriterat och kollar på honom med ett stelt ansikte.

- Ja det ska jag nog, svarar han bitskt vilket får hans kompisar att tjuta av skratt. Det syns tydligt att de inte har något socialt liv, de ända de gör är förmodligen att följa Mike.

-Okej, svarar jag och vänder mig för att gå. Men jag kommer inte långt fören de ropar efter mig.

-Du går inte ifrån oss, ropar Mike bakom mig. Jag fattar inte att de alltid ska hålla på.

Jag vänder mig om och ser att alla fyra är på väg mot mig med Mike i fronten. Jag fattar inte vad de ser i honom som är så "coolt". Han ställer sig bara några millimeter ifrån mig och spänner ögonen i mina, för en sekund där trodde jag att han skulle kyssa mig.

-Jag hörde att du blev utslängd från alla de andra skolorna i stan, säger Mike med ett flin och jag känner hans stinkande andedräkt krypa sig in i min näsa.

-Det är sant, säger jag och vänder mig om igen.

-Blev du utslängd för att du är så fattig eller? fnissar han bakom mig. Jag vänder mig mot honom med ett leende.

-Det är kul hur du tror att jag tar illa upp av den lilla förolämpningen. Sannningen är att jag inte bryr mig ett dugg om jag har mycket pengar eller inte, för hur det än är så är jag hundra gånger bättre än dig, säger jag och lämnar dem i chocktillstånd.

-Vem är Cassandra? ropar han bakom mig och jag stannar upp. Jag inser nu att deras tillstånd förts över till mig. Mike och hans kompisar närmar sig mig med ett antal småfniss.

-Det stod om henne i din mapp. Du hade klått upp ett gäng elever för att de pratade om någon vid namn Cassandra, säger Mike och ställer sig framför mig. Jag tar ett djupt andetag och blundar för att inte slå till honom.

-Är hon din lilla hora kanske? väser han framför mig och där fick jag nog. Jag slänger min knytnäve mot hans kind och han ger ifrån sig ett litet skri. Sedan tar jag tag i hans hår och håller upp hans huvud.

-Jag klådde upp en grupp med killar som var både längre än dig och var mycket starkare, så då är frågan hur fan tänkte du nu? Frågar jag och trycker upp näven i hans mage vilket får honom att börja hosta.

-Du kommer ångra dig, säger han vagt och ger ifrån sig några läten som liknar ett skratt.

-Det här är den fjortonde skolan! ropar pappa och stormar in i köket.

Det här har jag gått gått igenom för varje skola som slängt ut mig men han brukar lyckas lugna ner sig när jag förklarat varför.

-Hur fasen skulle jag kunna veta han var rektorns son? Muttrar Jag och sätter mig vid köksbordet.

-Vad sägs om att inte slå upp folk? Säger han och lutar sig mot bänken med blicken mot mig.
-Fjorton skolor Markus. Fjorton, fortsätter han och ger mig en besviken blick.

-Han har varit på mig sedan jag började där, säger jag högt.

-Har du tänkt på framtiden? Frågar han lågt. Det se inte så himla bra ut när du ska söka jobb att du blivit utslängd från Fjorton skolor.

Jag svarar inte utan kollar bara bort.
I ögonvrån ser jag att han kommer mot mig, med en stunds fundering sätter han sig framför mig.

-Han började prata om Cassandra, säger jag lågt.

-Jag vet att du mår dåligt över vad du gjorde och det borde du men du måste gå vidare! säger han, men det låter inte som han menar väl, han låter mer irriterad.

-Jag ska skicka dig till din mamma och där har vi ordnat så du ska gå på en internatskola, säger han.

-Va!? Utropar jag och ställer mig upp med ett ryck.
-Jag tänker inte åka tillbaka dit!

-Jag är ledsen men det finns inga skolor kvar här och jag vill inte ha dig kvar om du ska hålla på så här, jag är ledsen, säger han med en undvikande blick.

-Fan!, säger jag högt och lämnar köket med snabba steg.

---

Nu har jag fixat tillbaka prologen! Det har tagit ett tag, men nu är den här.
Förlåt till er som trodde att jag uppdaterar med ett nytt kapitel, jag kände bara att jag var tvungen att fixa prologen.