Big Girls Don't Cry-Bok 2

Kapitel 21

Jag kollar framför mig och ser Tanja stå och skratta tillsammans med Elliot några meter ifrån mig. Jag gör ett försök att närma mig dem, men mina fötter är som fastklistrade i golvet. Dem kollar på mig när jag ropar på dem, men dem fortsätter bara skratta och nu håller dem plötsligt hand med varandra. Jag vrider mig lite till vänster och ser Nate. Han står ensam och ler mot mig. Jag ler tillbaka mot honom, men då försvinner hans leende och ändras till en tom blick. Han tar ett steg mot mig, men dras bakåt av någon jag inte kan se. Han ser på mig, skakar på huvudet och följer sedan efter personen bakom sig, som jag nu kan se är John. Jag ropar efter honom, men han ignorerar det helt och hållet. Jag trycker ihop ögonlocken och nyper mig i armen för att få det hemska att försvinna, men när jag öppnar ögonen ser jag istället Markus. Han kollar på mig, men när jag möter hans blick vänder han sig åt andra hållet. Jag ropar på honom. Han vänder sig tillbaka mot mig, den här gången med Vanessa på sin högra sida. Han flinar mot mig, kollar på Markus och trycker sedan sina otroligt fylliga läppar mot hans. NEJ, skriker jag och allt försvinner. Jag andas ut och hör någon gnälla bakom mig. Nu kan jag röra på mina fötter igen, så jag kan vända mig  mot personen som är bakom mig. Edvin. Han ropar efter mig och jag springer fram och kramar om honom så hårt jag kan. Det har gått så lång tid sedan jag senast kunde krama om honom och det är en underbar känsla. Jag släpper taget om honom och han ler ett av sina stora leenden. Plötsligt rycker han till och öppnar munnen som det nu rinner blod ifrån. Han öppnar munnen lite till och nu rinner det ut ännu mer blod. Jag hör ljudet av en kniv och ser en person med en luva för ansiktet. Tårar rinner från mina ögonen, och personen bakom Edvin lyfter långsamt bort luvan. Luvan faller ner och jag börjar genast att skrika. Personen under luvan är jag.

Jag vaknar upp i ett ryck och andas djupt. En mardröm. Det är inte ofta jag har mardrömmar, men när jag väl har det så kan jag inte somna om. Jag kollar mig runt i rummet och upptäcker att Markus säng fortfarande står tom. Klockan är ungefär fyra, vilket betyder att han varit borta i nästan åtta timmar. Vart håller han hus egentligen? Jag känner Nate vända sig i sängen och jag tänker att jag mycket hellre hade varit i sängen mittemot. Det är en extremt självisk tanke, då Nate släppt in mig utan klagomål och dessutom förstod han att jag endast behövde honom som vän för tillfället. 

Jag reser mig ur sängen och går in till toaletten. Spegelbilden framför mig får mig nästan att hoppa till. Aldrig har jag sett så hemsk ut, aldrig. Håret står åt alla håll, kletigt smink i hela ansiktet och mörka ringar under ögonen. Jag gör mitt bästa för att torka bort det hemska i mitt ansikte, men lyckas knappt. Sedan borstar jag igenom håret och sätter upp det i en hästsvans. Det spelar egentligen ingen roll hur jag ser ut nu när jag bara ska sova, men jag vet mycket väl att jag inte kommer kunna somna om efter den dröm jag just haft.

Jag sätter på mig ett par vettiga byxor, ett par skor och lämna sedan rummet. Det är mörkt i korridorerna, nästan lite obehagligt, när jag går genom dem och jag är smått orolig över Markus. Han har inte kommit till rummet sedan jag kom dit, och det oroar mig. 

Jag söker korridor, efter korridor, men finner ingenting. Kanske är han på fiket/baren? Nä, dem stänger vid nio. Mitt sökande fortsätter ner till entrén, där jag tidigare stött in i Elliot. Jag går fram till glasdörren och låter min blick leta igenom gården utanför internatet, men jag finner inget. Med hela mitt hjärta hoppas jag att Markus är inne, för om inte kommer han inte in fören om tre timmar. Jag vänder mig om för att gå upp, tillbaka till rummet igen, när jag ser en sovandes Markus på bänken bredvid trappan. Tydligen hade jag varit så fokuserad att jag missat att han suttit där.

Jag går fram till honom och skakar honom försiktigt, vilket gör att han genast vaknar upp. Han mumlar något som jag inte förstår och släpper taget om en glasflaska som han tydligen haft i sin hand. Till min otur slår flaskan i golvet så hårt att glaset spräcks och fyller golvet med små skärvor. Markus stönar och sätter sig lite rakare.

"Cassandra" mumlar han och rapar ljudligt.

"Ja?" säger jag och slår mig ner bredvid honom. "Hur är det?"

"Hela min familj tycker att jag är misslyckad" muttrar han och drar upp en ny flaska, som tydligen stått precis bredvid bänken. Det är en till glasflaska, men den här gången är det en vodka flaska, som dessutom har mindre än hälften kvar. Jag drar åt mig flaskan, och ställer ner den på andra sidan bänken.

"Du är inte misslyckad, Markus" säger jag allvarligt och kollar medlidande på honom.

"Jag kan inte ens få tjejen i mina drömmar" mumlar han och lutar huvudet mot väggen bakom oss. Jag känner hur mina kinder hettar till och kollar därför bort.

"Du är inte misslyckad" säger jag igen, då jag inte vet vad annars jag ska säga. 

"Till och med Nate, den skitstöveln, har bättre chans med henne än jag" säger han tröttsamt och suckar. Det verkar som att han inte ens vet att det är mig han pratar med.

"Nate är ingen skitstövel" säger jag, förvånad att jag överhuvudtaget försvarar honom.

"Han vill bara gå ut med henne för att få ligga med henne igen, dessutom håller han på med Vanessa" säger han och för första gången sedan jag satte mig bredvid honom kollar han på mig.

"Va?!" säger jag förolämpat och kollar allvarligt på honom.

"Ja, men säg ingenting till henne. Hon har blivit tillräckligt sårad" säger han allvarligt och sätter sin hand över min. Det är så gulligt att han fortfarande bryr sig, även om han vanligtvis inte visar det.

"Jag lovar" säger jag och lutar mig mot väggen, precis som Markus.

"Jag är full" säger han och börjar fnissa.

"Ja, Markus. Det är du" säger jag och börjar också fnissa.