Big Girls Don't Cry-Bok 2

Kapitel 23

Vi kör in på en skumpig gammal väg som är följd av ett antal färgglada våningshus. Våningshusen är gamla och slitna. Trots att jag bott i den här staden sedan jag föddes har jag knappt varit runt i den. Jag har alltid bara spenderat tid med Edvin och vi gjorde väl inte direkt dem mest spännande grejerna. Och när jag inte spenderade tid med Edvin var jag ju inomhus med mina böcker. Och nu det senaste året har jag ju bara spenderat tid på internatet och fiket/baren som är några hundra meter ifrån skolan, mer än så har jag nog inte sett av stan. Det är synd, för den här delen av staden ser väldigt mysig ut.

Logan som sitter vid ratten slänger en tveksam blick på mig, men vänder blicken tillbaka mot vägen så fort jag kollar på honom. Jag fnissar lite lågt för mig själv och kollar ut genom fönstret på min högra sida. Det är inte längre några höghus som omringar oss, utan nu är det istället en massa skog. Känslan av den gröna naturen får mig att slappna av lite.

Bilen svänger in på en liten parkering. Framför oss står det ett gulligt litet ljusblått hus. Det ser ut att vara ett tvåvåningshus, men eftersom det är så litet känns det nästan omöjligt. Trädgården är full med gröna växter och små träd, vilket gör att det ser extremt hemtrevligt ut.

Logan kliver ut ur bilen och väntar tålmodigt på att jag ska ta mina väskor och följa med honom till huset. Han låser försiktigt upp husdörren och slänger en försiktig och tankfull blick på mig. Vi går in i huset, jag först och Logan strax bakom mig.

Vi kommer in i något som liknar ett vardagsrum. Bara några meter ifrån oss står det en grå tresitssoffa och framför den, mot en av de ljusa väggarna, står en 40 tums teve. 

"Jag tänkte att du kunde sova på soffan" säger Logan försiktigt och kollar förväntansfullt på mig. 

Jag går in i rummet och ställer ner mina tre väskor mot den gråa soffan.

"Jag vet att det inte är så mycket, men jag antar att det är bättre än ingenting" säger han och kollar ner i golvet. Jag går försiktigt mot honom och tar tag i hans hand.

"Det är perfekt" säger jag allvarligt och ler stöttande mot honom.

Det var inte mycket, men som Logan sa så är det bättre än vad jag hade innan, ingenting.

Cirka en timme senare har vi ätit och jag har bäddat min sovplats. Jag går runt i huset och kollar på fotografier som står på hyllor och bord. På en liten bokhylla som står i vardagsrummet stöter jag på ett litet fotografi på en kvinna som håller i en liten pojke. Pojken ser inte ut att vara äldre än tre, och kvinnan ser att vara i tjugoårsåldern.

Det slår mig nu att Logan inte nämnt någon fru eller flickvän, det här kanske är hon.

"Jag tro att jag ska.."

"Vilka är det här?" frågar jag innan han hunnit avsluta sin mening och håller fram fotografiet mot honom.

"Ehm.. Det är min fru och son" säger han lågt och drar försiktigt åt sig fotografiet.

"Vart är dem då?" frågar jag nyfiket.

"Dem är döda" säger han och möter min blick. Hans ögon glänser i ljuset och det ser ut som att han snart kommer brista ut i tårar.

"Förlåt, jag visste inte.." mumlar jag.

"Dem dog i en bilkrock. Neil hamnade i koma, men han gick bort bara några veckor senare" förklarar han och ställer tillbaka fotot på sin rätta plats.

"Förlåt"

"Du behöver inte be om ursäkt" säger han och vänder sig mot mig med ett mjukt leende på läpparna. 

Logan står endast ett fåtal millimeter ifrån mig och jag har en känsla av att jag borde gå närmare.

"Jag önskar bara att det fanns något jag kunde göra" säger jag och går närmare honom, precis som min hjärna sa till mig.

Logan ler ett plötsligt sexigt leende, inte som dem där varma vänliga leenden utan ett sådant som Markus brukar ge mig. Innan jag hunnit reagera har Logan tryckt sina läppar mot mina och satt sina händer på min höft. Jag går snabbt in djupare i kyssen och sätter mina händer runt hans nacke. Vi leder varandra bort åt och snart ligger Logan gränsle över mig på soffan. 

Hur länge vi ligger där vet jag inte, men Logans läppar dras plötsligt ifrån mina. 

"Det där borde jag inte ha gjort" säger han och går fram och tillbaka, antagligen för att lätta på stressen.

"Nej, det borde du inte ha gjort" säger jag samtyckande och andas ut lite. Det blev ganska hett där ett tag.

"Och du borde inte ha låtit mig" säger han och vänder sig mot mig.

"Nej, det borde jag inte ha gjort" suckar jag och kollar ner, då det känns som att Logans blick ska bränna hål i mig.

"Jag kan få sparken för det här" säger han dramatiskt och slår ut med händerna.

"Sluta vara så jävla överdramatisk" säger jag irriterande.

"Det här jobbet är det enda bra som har hänt mig sedan min familj försvann!" säger han allvarligt och jag ångrar genast det jag sagt till honom. Jag reser mig upp och går mot honom, men håller mig på lagom avstånd för att jag inte ska göra något jag senare ska ångra.

"Ingen behöver veta" säger jag i ett försök att lugna honom. 

Logan tar ett djupt andetag och nickar mot mig.

"Du har rätt. Det här hände aldrig" säger han och kollar in i mina ögon.

"Precis" säger jag och ler.

Och därefter hände det som inte fick hända.

Sorry att jag inte har uppdaterat på väldigt länge, men jag har haft ganska fullt upp under jullovet. Nu har skolan alltså börjat igen, så förhoppningsvis kommer jag inte få för mycket läxor så jag kan fortsätta uppdatera varje vecka. 

Vi får väl helt enkelt se hur det blir. Hoppas ni gillade kapitlet även fast det var ganska kort och kanske inte det mest spännande.