Big Girls Don't Cry-Bok 2

Kapitel 9

"Hur mår du?" frågar Tanja oroligt och slänger på sig en blommig tröja till sina vita jeans. Både Tanja och Elliot tror att jag kommer att gå sönder så de frågar ständigt hur jag mör. Jag svarar alltid att jag mår bra men de vägrar att tro på mig.

"Jag mår bra Tanja så du kan sluta fråga" svarar jag och hon ler generat mot mig. Efter att jag upptäckt henne med killen har hon inte kunnat sluta säga förlåt, de ända hon säger till mig är 'Förlåt, hur mår du?', längre konversationer än så har vi inte haft. Jag slänger min väska över axeln och kollar mig i spegeln innan jag säger hejdå till Tanja och går ut ur rummet. I korridoren står det ovanligt mycket folk och pratar, något jag aldrig har sett eftersom jag aldrig går till lektionen förens efter den börjat, som jag denna dagen gör.

"Cassandra!"
Jag vänder mig om och upptäcker Markus komma springande mot mig, så jag börjar genast gå snabbare för att undvika honom. Klassrummet är dock för långt bort för att jag ska hinna iväg så Markus kommer ifatt mig ganska snabbt.

"Vi måste prata" flåsar han och stannar till bredvid mig.

"Jag har redan sagt allt jag har att säga" svarar jag och saktar ner stegen, då jag börjar bli trött i benen. Livet som otränad, blir ansträngd när man går, lifegoals.

"Men Cassandra..."

"Nej inget 'Men Cassandra'! Jag har sagt precis vad jag känner till dig! Jag är tacksam för vad du gjorde för mig häromkvällen men det ändrar ingenting. Vi är över och du måste gå vidare! Jag vill inte ha något med dig att göra" säger jag hårt och läser av hans ansiktsuttryck. Allt hopp rinner av honom och han ser genast iskall ut. Utan ett ord lämnar han mig ensam i korridoren igen. Jag skriker till och slår ett hårt slag i väggen för att undvika tårar, inte det smartaste jag gjort men det funka. Alla som står i korridoren vänder sig mot mig med förvirrade blickar, vissa tjejer ser även äcklade ut. Usch alla tjejer här är megafjortisar och av någon konstig anledning har de alla börjat blänga på mig när jag går förbi. Inte för att jag bryr mig..men det är irriterande.
Jag kliver in i klassrummet fem minuter innan lektionen börjar och sätter mig på en plats bakom en blondin, ännu en som blänger. Skrivbordet längst fram i klassrummet är tomt och John är helt utom synhåll. Det vill säga tills hon några sekunder senare kliver in med famnen full av böcker. Hon lägger ner böckerna på sitt skrivbord och kollar förvånat mot mig. Jag flinar åt hennes reaktion och hon börjar genast gå emot mig, vilket gör mig smått orolig.

"Så du beslöt dig för att dyka upp idag?" säger hon nonchalant och ser mer på mig.

"Ja och i tid" svarar jag stolt.

"Se där! det var inte lika svårt att kolla på en klocka som du trodde" säger hon retsamt och förstör mitt glada humör. "Stanna kvar efter lektionen är du snäll, vi måste prata" säger hon samtidigt som hon går tillbaka till skrivbordet.
'Vi måste prata' den värsta meningen som finns.
Lektionen rullar på, John pratar lite, delar ut böckerna men jag hör absolut ingenting gjort. Min hjärna är fylld med dumma saker och klarar inte av att ta in mer för tillfället. Edvin, Markus, Nate, John, allt bara bubblar omkring och jag kan inte sluta att tänka på något av dem. Allt är som en enda stor knut som inte går att reda ut.

"Cassandra?" säger John som nu sitter där Blondie tidigare suttit. Jag kollar mig förvirrat omkring och upptäcker att alla lämnat klassrummet utan att jag märkt det. John knäpper sina fingrar framför mig och jag vänder genast min uppmärksamhet mot henne.
"Du missade en hel lektion igår" säger hon. "Varför?"

"Personliga skäl" mumlar jag till svar.

"Har det hänt något?" frågar hon. Utan någon tvekan skakar jag på huvudet och kollar ner i bänken. "Du har inte gjort något på hela lektionen, du brukar vara den som jobbar effektivast" Om jag inte kände John skulle jag nästan tro att hon var orolig för mig.