Big Girls Don't Cry-Bok 2

Kapitel 18

Jag sitter med händerna i knäet och väntar otåligt. Att vänta är något av det jobbigaste jag vet, även fast jag denna gången inte har en aning om bad jag ska säga. Jag vet att jag ska prata bra om Tanja och få henne att framstå som mer än bara en vän för honom, men det är en fråga som kvarstår: Hur?

Det är mer än tio minuter sedan jag kom till fiket, och jag har fortfarande inte sett en skymt av Elliot.

"Precis den personen jag letade efter" säger någon och sätter sig på Elliots reserverade plats, alltså mittemot mig.

"Vad ger mig denna äran?" frågar jag ironiskt och kollar in i Nates djupa blå ögon.

"Jag har pratat med Vanessa, vilket betyder att du är skyldig mig en dejt" säger han och flinar mot mig, på ett irriterande, men ändå sexigt sett.

"Ursäkta?!" säger jag och höjer ögonbrynen i förvåning, även fast jag vet precis vad han pratar om

"Om jag pratade med Vanessa, så skulle vi gå på en dejt" säger han med en självklarhet, men han ser inte längre lika munter ut.

"Jag sa att jag skulle fundera på det" säger jag lugnt och lutar mig bakåt i soffan jag sitter i.

"Du plågar mig" gnäller han och lägger huvudet i sina händer. Jag rycker på axlarna, för att visa att jag inte bryr mig, men Nate ser det inte, vilket kanske är ganska bra.

"Vad ska jag göra för att få dig att gå ut med mig?" Säger han och kollar lidande på mig. Lite så där som en hund som skadat tassen.

"Det finns en sak du skulle kunna göra" säger jag och lutar mig fram på det lilla bordet som är mellan oss.

"Och vad är det då?" frågar han nyfiket och lutar sig framåt, precis som nyss gjort.

"Sticka här ifrån, jag väntar på någon" viskar jag kysser honom på kinden, bara för att retas.

"Grymt, då plockar jag upp dig vid åtta imorgon kväll" säger han snabbt, antagligen för att jag inte ska kunna säga emot, och börjar gå mot dörren.

"Men.."

"Klänning är ett krav" säger han från dörröppningen, och lämnar mig sedan ensam. Det gick inte alls som jag hade hoppats att det skulle. 

Efter ungefär en halvtimme till av väntande, beslutar jag mig för att dra mig tillbaka till Internatet. Jag är oerhört besviken på Elliot, han brukar aldrig gör så här mot mig. Vad hände egentligen med oss? Vad hände med att alltid sätta varandra i första hand?

Precis som jag kliver in på internatet möts jag utav en stressad Elliot. När han ser mig lyser hans ansikte upp och han skyndar sig snabbt mot mig.

"Jag är så himla ledsen, jag träf..."

"En timme, Elliot! En timme!" säger jag högt och fortsätter gå, förbi Elliot och upp för trapporna. Jag hör att Elliot följer efter mig, men ignorerar det. Vi kommer in i cafeterian, som nu är helt tom. 

"Cassandra, kom igen! Prata med mig!" säger Elliot bedjande bakom mig. Jag vänder mig hastigt om och möter hans allvarliga blick.

"Vad fan hände med oss?" frågar jag och slänger ut med armarna.

"Frågan är vad som har hänt med dig" rättar Elliot.