Big Girls Don't Cry-Bok 2

Kapitel 26

"Ja, pappa jag vet det" säger jag och nickar förstående.
"Ja, om två timmar. Jag har en del att ta itu med innan jag lämnar internatet och resan hit tar väl ungefär så lång tid"
"Tack, vi ses senare" säger jag och lägger på luren. Jag kollar nedstämt på Elliot och han ger mig ett medlidande leende.

"Vad är det du ska ¨ta itu¨ med?" frågar han lite förvirrad, men han försöker hålla kvar medlidandet i sin röst.

"Jag försöka förklara allt för Tanja och be om ursäkt. Och så ska jag försöka be Nate om ursäkt för att jag gav honom en käftsmäll utan en anledning.." suckar jag och kollar ner i golvet.

"Och Markus..?" säger Elliot frågande och ger mig en allvarlig blick.

"Ja, han också"
"Men först ska jag säga hejdå till dig"

Elliot kollar på mig med besvikna ögon. Det här är första gången på flera dagar som vi faktiskt ser och pratar med varandra, och nu kommer det bli den sista.

"Jag kommer sakna dig" säger Elliot och kollar ner i golvet.

"Jag kommer sakna dig också" säger jag och lägger mina armar runt om honom. 

Elliot har blivit som en riktig bror, och han ser mig som sin syster. Det här är den längsta och bästa relationen som jag haft med någon. Min relation med Elliot har till och med varit hållbarare än den jag har till mina föräldrar, och jag tycker det säger ganska mycket.

"Innan jag drar måste du ta tag i det här med Tanja" säger jag när jag släpper taget om honom.

"Det kan du väl ändå fixa själv eller?" säger han och fnissar lite.

"Jag menar att du måste berätta för henne att du gillar henne" säger jag med min seriösa röst och spänner ögonen i honom.

"Va? jag har ju sagt att jag bara gillar henne som en syster" säger han avledande och kliar sig i nacken.

"Varför fick du då panik när hon kysste dig?" frågar jag och korsar mina armar. 

"För att.. Hon är min syster?.." säger han tveksamt och kollar ner i golvet.

"Det är väl jag också, men du fick inte panik när jag kysste dig" säger  jag och ger honom en menande blick.

"Men jag har redan sumpat min chans med henne. Hon har gått vidare" suckar han och kollar besviket ner i golvet.

"Elliot, Tanja slängde ut mig för att jag kysste dig, jag tror inte att hon har tappat känslorna för dig" säger jag övertygande.

Elliot kollar upp på mig och ger mig ett varmt litet leende, samtidigt som han nickar.
"Du kanske har rätt"

"Jag har alltid rätt" 
"Jag måste gå, men jag ringer och sms:a varje dag, och om du inte svarar inom 24 timmar så tar jag bussen hit, förståt?" säger jag och väntar otåligt på ett svar.

"Förstått" säger han med ett leende och en snabb nick.

"Bra, jag vill höra hur det gick med Tanja ikväll!" säger jag och drar till mig ännu en kram. 

Elliot trycker till och jag känner mig som hemma. Jag ösnkar att vi skulle kunna stå såhär för alltid, men saker går inte alltid som man vill. Och i mitt fall går dem aldrig som jag vill.
JAg har tänkt på att det kanske är jag själv som gör något fel, kanske är allt som går fel mitt fel. Men vad tjänar jag egentligen på att skylla på mig själv? Ingenting kommer bli bättre av det.

"Ser ut som att du får besök" viskar Elliot och väcker mig ur mina tankar. Jag släpper taget om Elliot och han ser oroligt bakom mig.

Jag snurrar runt och ser att Nate, tillsammans med sin kusin, är på väg mot mig.

"Hejdå, ring när du kommer fram" 

"Det ska jag" svarar jag och säger hejdå till Elliot innan han ger sig iväg, förbi Vanessa och Nate och vidare ner i korridoren.

"Men vem har vi här? om inte dvärgdrottningen" säger Vanessa retsamt när dem båda kommer fram till mig.

"Shit, det var nästan så att det gjorde ont när du försökte förolämpa mig" säger jag till Vanessa, vilket orsakar en rad med elaka blickar.

"Du kan fortsätta gå, jag kommer sen" mumlar Nate med blicken ner i golvet.

"Om hon försöker slå dig igen, ring skadedjursbekämpningen" säger Vanessa, nöjd med sin comeback lämnar hon oss ifred.

"Hon börjar verkligen få kläm på förolämpande ord" fnissar jag och kollar upp på Nate.

Han kollar upp å mig och ser lite besviken ut.

"Varför slog du mig?" frågar han och lyfter på ögonbrynen.

"Alltså, det kan vara så att jag kanske fick höra något som inte var sant och jag agerade utan att tänka efter. Det kändes rätt just då, men jag är ledsen. Jag trodde mer på den personen än jag trodde på dig. Förlåt" säger jag med en beklagande röst.

"Det var Markus, eller hur?" säger han förstående.

Jag nickar och ger honom ett snett leende.

"Han gillar verkligen dig" säger han.

"Det ser så ut" suckar jag.

Det är självklart en bra sak att han gillar mig, men det är en dålig sak att jag upptäcker det först nu. 
Våran chans att äntligen acceptera varandra och vara tillsammans är när jag måste flytta.

"Jag måste gå vidare, innan pappa kommer" säger jag lågt och börjar röra lite på mig.

"Ska du flytta?" frågar han innan jag hunnit knappt två steg ifrån honom.

"Ja, det har hänt en sak och jag kan inte gå kvar på skolan" förklarar jag och kollar på honom.

"Vad tråkigt" mumlar han. "Även om jag aldrig riktigt hade en ärlig chans att gå på en riktig dejt med dig, så har det varit trevligt att ha lärt känna dig, eller typ lärt känna dig i alla fall" säger han och drar in mig i en kram.

"Mm" säger jag och håller om honom.

"Vi ses" säger Nate när vi släpper varandra och vi delar på oss igen. Han går till Vanessa och jag går till Tanja. Eller i alla fall mot hennes rum, om hon är där eller inte är en annan sak.